Att vara ”svensk” – en komplex historia bland vanligt folk

Ni svenskar är intet annat än hungerluser, och vore icke vi tyske, då svulte ni svenskar ihjäl.

Bokens undertitel förklarare mer: Folkliga föreställningar om etnicitet och rikstillhörighet i Sverige 1500–1800.

– Hela poängen med boken är att ge en bild av hur vanligt folk uppfattade rikstillhörighet och etnicitet före 1800-talet. Men det handlar inte om nationalism, utan snarare vad det betydde om en bonde på 1600-talet sa att han var svensk? Det har ingen riktigt undersökt tidigare, även om förnationella identiteter har undersökts i tjugo år, säger Jens Lerbom.

Jens Lerbom blev intresserad av fenomenet ”svenskhet bland vanligt folk” när han skrev sin avhandling om hur Gotland gick från att tillhöra Danmark till att bli en svensk ö:

– Tillhörighet var något som jag ville utveckla. Men min nya bok är inte någon kommentar till dagens samhällsdebatt. Den blir ju i och för sig det ändå – men det var inte alls meningen när jag började skriva, säger han.

Två varianter av svensk

Grovt sett fanns två sorters svenskhet vid slutet av medeltiden och början av den moderna tiden. Dels en mer politisk mening då människor såg sig som svenskar för att de var den svenske kungens undersåtar, dels den mer kulturella svenskheten som innebar att människor delade en föreställning om gemenskap. Det handlade om släkt och vänner och mer känslomässiga band.

– Den politiska, rättsliga betydelsen var mer rörlig eller lättutbytbar. I början av 1500-talet kunde man säga upp sin svenskhet när man inte kände sig tillräckligt beskyddad av kungen, säger Jens Lerbom.

Men varken i kulturell eller politisk mening var den här tidigmoderna svenskheten särskilt trögrörlig – den kunde bytas ut beroende på situation. Ett viktigt resultat av Jens Lerboms undersökning är att det vid den här tiden inte går att tala om en sammanhållen folklig svenskhet. Inom olika minoriteter – som totalt sett omfattade relativt många människor – såg uppfattningen om det svenska olika ut.

”Vi och de”

Främlingsfientlighet fanns till viss del på gräsrotsnivå. Jens Lerbom har sett en intressant skillnad mellan Stockholm och Småland under 1600-talet. Han har undersökt om den kulturella svenskheten har någon betydelse i konflikter med främlingar:

– När jag tittar på våldsbrottslighet och förtalsmål ser jag att rikstillhörigheten inte är det som triggar konflikterna i Småland. Visserligen slår de vid den här tiden ihjäl varandra mer i Småland, men det handlar mer om unga män som på fyllan upplever sig kränkta. Etnicitet har inte med saken att göra. I Stockholm däremot, finns inslag av vad vi i dag skulle kalla främlingsfientlighet. Det är inte så att den präglar Stockholm, men slagsmål startades delvis med etniska förtecken. I boken exemplifierar Jens Lerbom detta:

”I Stockholm avhumaniserades människor verbalt genom att man, som i Uppsala och Åbo, kopplade samman ursprung med märrar, hundar, svin, löss och råttor. Den sistnämnda djurarten var uppenbarligen, liksom i Åbo, vikt åt skottar.”

Hästar, kryp eller gnagare?

Ett annat exempel som ges är en konflikt som har uppstått mellan två tyska gesäller och en Stockholmsborgare. Gesällerna hade fört oljud i badstugan, och borgaren hade sagt åt dem att det var osvenskt att springa runt där. Då svarade en av gesällerna med att jämföra svenskar med löss: ”Ni svenskar är intet annat än hungerluser, och vore icke vi tyske, då svulte ni svenskar ihjäl”.

Jens Lerboms tolkning av skillnaden mellan Stockholm och småländska landsbygden är att människor i staden inte var lika integrerade. Relationerna såg annorlunda ut med fler lösa kontakter.

Språk är en annan faktor som författaren har analyserat. Exempelvis i gränsområdet mellan Sverige och Danmark pratades det inte särskilt mycket om ”vårt språk”.

– Däremot kunde man dela in andra efter en tanke om språket och säga att ”han är dansk för att han pratar danska”.

Ingen uråldrig identitet

Jens Lerbom tycker att det ska bli spännande att se vilka invändningar som kommer fram när boken sprids. En del av innehållet är kontroversiellt. Att eliten hade en uppfattning om svenskhet finns det mycket skrivet om – så var det redan under medeltiden.

– Men vi har inte vetat hur vi skulle tolka vanliga människors uppfattning och vilka slutsatser man egentligen kan dra, säger Jens Lerbom.

Det handlar inte bara om svenskhet eller ej, utan vilken betydelse tillhörigheten hade, hur den uppkommer och formas och förändras över tid.

– Humaniora går ut på kritiskt granskande och det finns alltid olika uppfattningar. De flesta är eniga om att det inte finns någon uråldrig svenskhet, men diskussionen är uppdelad i två läger, där den ena uppfattningen är att svenskhet har funnits sedan vikingatiden, medan i den andra förnekas att det fanns någon svenskhet över huvud taget före 1800-talet. Jag lägger mig någonstans i mitten i den debatten.

Olika sorters svenskhet

Jens Lerbom menar att under 1400- och 1500-talen formas svenskheten på gräsrotsnivå, den handlar inte bara om budskap från eliten ”ner” till folket, utan också om den dialog som människor förde med varandra. Under senmedeltiden växer svenskheten fram hos ”vanligt folk”. Bönderna är inte längre bara lokalt förankrade, utan visste var de hörde hemma – men den tillhörigheten var alltså flexibel.

– Det fanns inte en svenskhet, den skiljer sig åt beroende på grupp, och ”svensk” betyder olika saker. En skånsk erövrad bonde kunde exempelvis ha en ”svenskhet light” på 1600-talet. Det fanns ingen svenskhet som har utvecklats i en rak linje, utan det är snarare som olika grenar på ett träd. Jag kan tänka mig att det är så i dag också, men det är inget som jag har forskat på, säger Jens Lerbom.

Text: KRISTINA RÖRSTRÖM

FOTNOT: Bilden i början av artikeln är från omslaget till Jens Lerboms aktuella bok. Den är en detalj av självporträtt utfört av Magnus Stenbock, Originalet hänger på Vapnö slott utanför Halmstad. Foto (och retusch) Agneta Lundberg.