Krönika: I de stora skeppens skugga – en landkrabbas tankar om livet till sjöss
I sommar kommer de stora segelskeppen till Halmstad – det är dags igen för Tall Ships Races. Förra gången var 2011, och det blev en stor folkfest och så lyckat att kommunledningen beslöt att göra om evenemanget. Återigen går det att på nära håll beundra de vackra skeppen, kanske få gå ombord och insupa atmosfären, känna dofterna och prata med de som seglar för att försöka förstå hur det känns att vara del av besättningen. I sin krönika lyfter Tomas Nilson, universitetslektor i historia vid Högskolan i Halmstad, fram den spännande maritima kulturhistorien.
"Det finns en mörk historia också, som historiker nu har börjar nysta i på ett systematiskt sätt"
Tomas Nilson
Stora segelskepp har alltid gjort intryck på oss. Den eleganta konturen av ett clipperskepp med full segelyta eller den stora hotande bulk som ett bestyckat örlogsskepp utgör fyller oss med känslor av olika slag. Jag kommer själv tydligt ihåg första gången jag besökte det nya Vasamuseet i Stockholm och känslan av storslagenhet jag upplevde då jag kom in i den suggestivt upplysta utställningshallen. Där låg hon, regalskeppet som så nesligen sjönk på jungfrufärden, massiv och stor som ett höghus, byggd av kronans ekar, rank och vinglig men ändå fullkomlig. En tidsmaskin på så många sätt.
Landkrabbans känsla för maritim historia
Lunch på mellandäck på Nelsons flaggskepp Victory när jag var på konferens i Portsmouth – tjärdoften, den låga takhöjden, den långa raden av kanoner, den historiska signifikansen som skeppet bär på – ingav en liknande känsla. Jag bara undrar, är det därför som jag nu forskar om maritim historia?
Landkrabban från Mellansverige som lärde sig simma i en sunkig insjö och som fortfarande än i dag, efter mer än 25 år på västkusten, avskyr att bada i havet, har alltså fastnat för en inriktning av historieämnet som tidigare har befolkats av dem som enbart är intresserade av örlogsflottan (naval historians), tekniknördar (nuts and bolts historians) eller de ekonomiskt inriktade som studerar shipping och trade routes. Men nu sker en förändring. Kultur- och socialhistoriska studier av olika maritima miljöer och sammanhang har börjat att publiceras.
Kunskap om den maritima kulturhistorien är nyttig att ha med sig som motbild till uppståndelse som kommer att vara under sommarens evenemang, skriver Tomas Nilson i sin krönika.
Jag och två kollegor från Stockholms universitet var redaktörer för den första läroboken som behandlar svensk maritim historia. Sjövägen till Sverige
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (2016), ett första försök att ta ett helhetsgrepp på havens påverkan på svensk historia från 1500 till i dag. Där finns kapitel som undersöker vilka det var som blev sjömän, hur det kändes att vara sjömanshustru och beskrivningar av det sociala livet på de gigantiska passagerarfärjorna. Vi var tydliga med att dessa perspektiv måste finnas med som komplement till avsnitten om teknisk utveckling, handel, fiske och örlogskrigen. Jag tycker att vi lyckades bra med att skapa en sammanhållen bild av vår maritima historia.
Livet på segelfartygen
The age of sail är en period som alltid har väckt stort intresse. En av de mest kända böckerna om livet på segelfartygen är amerikanen Richard Henry Danas skildring av sina erfarenheter av den amerikanska handelsflottan på 1830-talet. I boken Två år för om masten (1840) berättas mest om hårt och omänskligt slit, brutala befäl och dålig mat, men också om gott kamratskap och stor solidaritet bland besättningen. Denna sammanhållning, byggd på humor och aktivt motstånd i form av maskning eller försök att (inom rimliga gränser) samlat stå emot befälen, har av forskare uppfattats som en nödvändighet för att stå ut och skapa en dräglig tillvaro ombord.
Kunskapen om detta är viktig att ha för dem som besöker de stora skeppen i sommar och faller för den ”goa” känsla som jag beskrev inledningsvis. Det finns en mörk historia också, som historiker nu har börjar nysta i på ett systematiskt sätt.
"Levnadsförhållanden och mathållning var så usla att närvaron av familj innebar stöd och hjälp med att uthärda det hårda livet ombord"
En avhandling i historia från Umeå universitet lades fram nyligen, Mellan kaos och kontroll: social ordning i svenska flottan 1670–1716*. Den behandlar livet ombord på stormaktstidens svenska örlogsflotta och visar tydligt på förekomsten av ett komplicerat socialt liv där hela familjer bodde på skeppen. Detta var inte tillåtet, men det var en realitet – och kanske också en existentiell nödvändighet då levnadsförhållanden och mathållning var så usla att närvaron av familj innebar stöd och hjälp med att uthärda det hårda livet ombord. Men bara genom att lägga ett socialhistoriskt fokus på örlogsflottans historia, som tidigare mest har handlat om sjöslagen och de strategiska doktrinerna, vet vi nu detta. Äntligen vill jag säga!
Permissionen och hamnen
I min egen forskning finns också ett tydligt kultur- och socialhistoriskt intresse. Förra året kom en antologi om hamnstäder, Port Towns and Urban Cultures, ut. I mitt bidrag berättade jag om vad som hände när sjömän gick i land på permission. Undersökningen hade Göteborg som exempel. De brott som sjömännen begick var mest fylleri och våldsamheter i samband med att de drack för mycket.
Stereotypen lurar alltid bakom hörnet när den obefarne forskaren studerar sjömän och livet till havs. Jag hade förstås en förförståelse om sjömän och vilket beteende som jag förväntade mig av dem. Här spökar ju Evert Taube och visan om flickan i Havanna, som på ett populärkulturellt sätt bekräftar föreställningen om sjömannen med en flicka i varje hamn samtidigt som den gör denna myt acceptabel. Den bild jag presenterade var en stereotyp därför att jag utifrån mina förkunskaper ställde frågor och valde material som återskapade just en stereotyp sjöman. Därför kommer mitt nya projekt att handla om sjömannens familj och vardagliga liv.
Tatueringar och motbilder
Jag vill också kortfattat beröra ett specifikt maritimt inslag i vår vardag – tatueringar. Att smycka våra kroppar med bilder och symboler, är i dag ett accepterat och närmast folkligt uttryck. Men historien om tatueringar sträcker sig längre än så: bruket kom till Europa via sjömän från Kapten Cooks resor på 1770-talet men blev högsta mode bland kungligheter och adel. Förklaringen som ges är att metoden var extremt dyr och därför exklusiv. Men när den elektriska tatueringsmaskinen introducerades i slutet på 1800-talet fick också andra samhällsklasser möjlighet att tatuera sig, vilket nästan över en natt avslutade intresset hos de grupperingar som tidigare brukade göra det. Tatueringar förknippades nu med vissa kategorier i samhället – sjömän och brottslingar – och fick därför en stigmatiserande stämpel. Men i dag ökar bruket igen och de gamla sjömanstatueringarna har fått en renässans.
"Att smycka våra kroppar med bilder och symboler, är i dag ett accepterat och närmast folkligt uttryck"
Avslutningsvis vill jag bara peka på att kunskap om den maritima kulturhistorien är nyttig att ha med sig då den förser oss med viktiga motbilder till allt ståhej och all uppståndelse som kommer att vara under sommarens evenemang, och gör det möjligt för oss att också lyfta fram de rent maritima aspekterna av Tall Ships Races.
Text: TOMAS NILSON
Foto: MARIE BYSTRÖM, IDA LÖVSTÅL (toppbild) och iStock
*AnnaSara Hammar, Mellan kaos och kontroll: social ordning i svenska flottan 1670–1716, Nordic Academic Press (Lund) 2014)