header-pattern-bg

Studie om hemmasittare ska bidra med kunskap i komplext ämne

Runt om i Sverige finns barn och unga som inte går till skolan. Samtidigt som antalet ”hemmasittare” verkar öka, saknas tillräcklig forskning, kunskap och samverkan kring barnen som under långa perioder är borta från skolundervisningen. Ulf Petäjä, statsvetare vid Högskolan i Halmstad, vill belysa frågan om hur samhället hanterar barn med långvarig och oroande skolfrånvaro.

"Det finns ingen enkel lösning. Men vi kan bidra med mer kunskap, uppmärksamma frågan och visa hur komplext problemet är. Då kanske de ansvariga inser att de måste anstränga sig och lägga mer resurser. Och att de resurser som krävs är en liten kostnad sett till samhällsvinsterna om situationen vänder"

Ulf Petäjä

Ulf Petäjä är universitetslektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad. Han har tidigare forskat om och gett ut böcker i ämnen som tryckfrihet, och internet ur ett demokratiperspektiv. Hans senaste forskning kretsar kring hemmasittare, eller ELOF, elever med långvarig och oroande frånvaro.

– Jag tror att man kommer att höra begrepp som ELOF allt oftare. Det är mer neutralt än hemmasittare som kan ses som nedsättande, även om termen fortfarande används av bland annat Skolverket, säger Ulf Petäjä.

Han använder än så länge också den allmänt kända termen, bakom vilken det döljer sig en komplex problematik, som det saknas tillräcklig kunskap om.

– De här ungdomarna beskrevs som en växande grupp och i medier drevs ibland tesen att de var utbrända. Men det fanns inte någon samlad kunskap och inte heller någon statistik. Det fanns inte ens en gemensam definition på vad en hemmasittare är, utan olika uppgifter om hur länge man ska ha varit borta från skolan, allt från tre veckor till tre månader.

Ulf Petäjä, universitetslektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad forskar om hemmasittare och hur kommun och skola hanterar elever med långvarig och oroande frånvaro.

Med stöd av annan tillämpbar forskning identifierade Ulf Petäjä i samarbete kollegan och sociologen Christopher Kindblad, tre möjliga orsaker till att en elev blir hemmasittare: skolmiljön, hemmiljön och individfaktorer – och i den sistnämnda fann de en gemensam nämnare.

– Ungdomar med olika diagnoser av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade bland elever med långvarig frånvaro. Skolan har inte förmått ta hänsyn till deras situation och anpassa undervisningen efter dem, säger Ulf Petäjä.

Forskarna bestämde sig för att titta närmare på den kedja av samhällsaktörer som har ansvar för att barnen får den utbildning som de har laglig rätt till, men också skyldighet att genomgå enligt skolplikten.

Plikt eller rättighet

Ansvarsfrågan bollas runt mellan de inblandade aktörerna, upplever Ulf Petäjä.

– Skolan skyller ofta på hemmet och hemmet menar att skolan är problemet, vilket jag tror ligger närmare sanningen i många fall, säger han och tillägger:

– Det finns så klart föräldrar som har skuld till att deras barn inte går i skolan. Men det stora ansvaret landar på samhället. Stat, kommun och skola måste tillsätta de resurser och det stöd som krävs för att tillhandahålla en utbildning som är anpassad efter elevernas förutsättningar, säger Ulf Petäjä, som upplever att resurser ofta saknas i form av speciallärare och andra hjälpmedel.

Det har rapporterats i medierna om hemmasittare, bland annat om en elev som fick åka taxi till skolan. Är det rimligt?

– Det är en sista utväg, men eleven har rätt till det. Samtidigt är det småpengar om man jämför med vad det kommer att kosta samhället om en elev inte får sin grundläggande utbildning, det handlar om många miljoner kronor, säger Ulf Petäjä som inte tror att lösningen är att hota föräldrarna med vite, som också har skett i några fall.

– Det löser ingenting och det gör inte att eleven går till skolan. Alla föräldrar vill att deras barn ska gå i skolan och jag tror inte att något barn vill bli hemmasittare. De vet att det får stora konsekvenser för deras liv och att det orsakar stor skada för dem själva och deras familjer. Men när det har gått tillräckligt långt är rädslan för att gå till skolan större än oron för framtiden, säger Ulf Petäjä som menar att det finns tidiga tecken att se, som samhället måste se och agera på.

– Det är inte elever som har haft en helt normal skolgång och plötsligt inte kommer till skolan. Det finns oftast en historik av frånvaro som har eskalerat.

Forskarnas studie bygger på intervjuer med företrädare för skola och kommun, som har fått ge sin definition på begreppet hemmasittare och vilka insatser som görs när en elev har långvarig och oroande frånvaro.

Många delar måste samverka

– Två av tre kommuner arbetade aktivt med frågan. Och vi upplevde att de hade bra tankar och idéer. En engagerad rektor kan göra stor skillnad, men det måste finnas stöd och hjälp att få. Som det är nu jobbar skolorna ganska mycket ensamma säger Ulf Petäjä som samtidigt ser att kunskap, samlade erfarenheter och resurser saknas.

– Det är otroligt komplexa frågor med många delar som måste samverka.

Och allt börjar i klassrummet.

– Det spelar ingen roll hur bra politiken är om skolmiljön inte fungerar. Relationen mellan lärare och elev är grundläggande och även lärarna måste få stöd.

Målet med studien, som nu ska sammanställas, är inte att hitta en lösning utan att beskriva problemet och öka kunskapsmassan i ämnet.

– Det finns ingen enkel lösning. Men vi kan bidra med mer kunskap, uppmärksamma frågan och visa hur komplext problemet är. Då kanske de ansvariga inser att de måste anstränga sig och lägga mer resurser. Och att de resurser som krävs är en liten kostnad sett till samhällsvinsterna om situationen vänder. Man får inte se det kortsiktigt, säger Ulf Petäjä.

Text och bild: LOTTA ANDERSSON
Toppbild: iSTOCK

Ulf Petäjä sammanställer nu studien som han har genomfört med kollegan Christopher Kindblad. Han hoppas i ett nästa steg kunna fördjupa forskningen i ämnet.

En statlig utredning sammanfattar problematiken

Nyligen presenterades en statlig utredning, vars slutsatser stämmer väl överens med de iakttagelser som forskarna vid Högskolan i Halmstad har gjort.

I den statliga utredningen ”Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera” identifieras följande primära problemområden:

  • Det finns brister i skolans och elevhälsans närvarofrämjande arbete och i arbetet med att förebygga frånvaro. Arbetet inriktas främst på åtgärder när frånvaron väl är ett faktum.
  • Det finns brister i närvaroregistrering, vilket innebär att frånvaro inte upptäcks eller upptäckts för sent.
  • Det finns brister i uppföljning och analys av frånvaro, vilket leder till att man ofta reagerar för sent på frånvaro.
  • Det finns bristande kunskap om vad som främjar närvaro.
  • Det förekommer brister i kartläggningen av orsakerna till frånvaro, vilket leder till att det finns risk för att rätt åtgärder inte vidtas.
  • Det finns brister i samverkan mellan olika aktörer.