header-pattern-bg

Från hålkort till artificiell intelligens

– från öst till väst

Antanas Verikas har sett den artificiella intelligensen födas. Sedan hans universitetsstudier i elektronik i början av 1970-talet har tekniken som möjliggör artificiell intelligens (AI) utvecklats rasande fort. Den dator som då upptog ett helt rum, ryms i dag i en mobiltelefon. Möt professorn som har forskat på uppdrag av sovjetiska militären, klättrar i berg på fritiden och som ligger bakom Högskolan i Halmstads framstående forskning inom AI.

Jag frågades ut av en grupp högt uppsatta militärer. Då gällde det att kunna ge svar på tal, försvara och förklara vår forskning.

– Antanas Verikas

– När jag doktorerade vid Kaunas tekniska universitet i Litauen på 1970-talet fanns det bara en dator på hela lärosätet, och den var stor som ett helt rum. Jag fick tillgång till datorn en gång i veckan i två timmar. Då gällde det att jag hade testat programmet i mitt eget huvud i förväg. Jag lärde mig att förutse vad som skulle hända i varje steg i programmet, säger Antanas Verikas, professor i bildbehandling med inriktning artificiell neuronnätsteknik vid Högskolan i Halmstad.

Idén om att en dator kan härma det mänskliga nervsystemet, och därmed läras att fatta rätt beslut, lanserades under 1950-talet. I mitten av 1980-talet fascinerades Antanas Verikas, som då forskade inom tecken- och mönsterigenkänning, av området som kallas för artificiella neuronnät (neuron=nervcell). Neuronnät är en struktur som tränas i att lösa ett visst problem. Det kan till exempel handla om att känna igen mönster i en stor datamängd eller skapa prognoser. Ett exempel är bedömningen av om en person är frisk eller sjuk. Input är då en uppsättning hälsoparametrar, såsom puls och blodtryck. Output kan i detta fall vara svar på om personen är frisk – ett ja eller nej. Men neuronnät måste tränas till att ge en korrekt output, det vill säga fatta rätt beslut.

– I dag kan neuronnätmodellerna vara mycket komplexa och hantera tusental input-variabler. Jag har i min forskning bland annat utvecklat metoder för bedömning och urval av dessa variabler, förklara Antanas Verikas.

Ett konkret exempel när dessa modeller kan användas är vid förutsägelse av muskelutmattning under träning. Antanas Verikas och hans kollegor vid Centrum för forskning om tillämpade intelligenta system (CAISR) mätte i ett forskningsprojekt cyklisters EMG-signaler, blodsockernivåer och syreupptagningsförmågor. Värdena låg till grund för modeller för att bedöma cyklisternas fysiska kapacitet att pressa sin kropp under ökad belastning.

– Tekniken kan till exempel användas av en elitcyklist vid upplägg av sin träning. Modellerna ger viktig information om när en potentiell muskelutmattning sker, förklarar Antanas Verikas.

Antanas Verikas

Antanas Verikas kom till Högskolan som gästforskare i oktober 1992. "Planen var att jag skulle stanna i nio månader. Nu har det snart gått 26 år."

Forskade åt den sovjetiska militären

Antanas Verikas intresse för vandring och klättring föddes in unga år. Varje sommar spenderades i något av bergsområdena Pamir, Tian Shan eller Kaukasus.

Han växte upp i Litauen när landet var ockuperat av Sovjetunionen. Sovjet kontrollerade stora delar av samhället – så även universitetens forskning.

– De flesta forskningsprojekt vid Kaunas tekniska universitet gjordes på uppdrag av den sovjetiska militären. Under min tid som doktorand utvecklade vi marinkårens databas för ubåtar. De ville ”läsa in” den text som fanns på papper om ubåtarna till sin databas. Vårt uppdrag var att skapa hård- och mjukvara för detta, alltså motsvarande dagens skanner.

Antanas Verikas utvecklade mjukvarans algoritmer. Till skillnad från i dag gjordes all programmering för hand, på papper. För att föra över information till en dator användes pappersremsor med hål som representerade programmets kod av ettor och nollor. Remsorna, som kunde vara över 30 meter långa, ersattes i slutet av 1970-talet av hålkort med motsvarande kodning.

– Vi var tvungna att skriva väldigt effektiva program eftersom datorns minne var så begränsat på den tiden. Programmen fick inte vara större än 25 kb, om jag inte missminner mig.

Tillämpningen av forskningsresultaten var hemlig. Som doktorand åkte Antanas Verikas till Leningrad två gånger per år för att rapportera till militären vad forskargruppen hade kommit fram till.

– Jag frågades ut av en grupp högt uppsatta militärer. Då gällde det att kunna ge svar på tal, försvara och förklara vår forskning, säger Antanas Verikas och ler åt minnet.

Som verksam forskare fick du inte prata med några utanför Sovjetunionen. Och du fick inte resa västerut.

– Jag försökte åka som gästforskare till Italien 1985, men fick inte resa för ledarna i Moskva. 1991 upplöstes Sovjetunionen och gränserna öppnades. Det kändes fantastiskt!

Antanas Verikas i trappan

När Antanas Verikas går i pension i slutet av 2018 vill han gärna resa över stora delar av världen. Han ämnar även ägna sig åt sina främsta fritidsintressen – vandring och klättring.

Från tryck- och papperskvalitet till hälsoteknik

Genom en av sina doktorander vid Kaunas tekniska universitet fick Antanas Verikas kontakt med forskare på Högskolan i Halmstad. Och tack vare ett stipendium från Svenska institutet kom han till Högskolan i oktober 1992.

– Planen var att jag skulle stanna i nio månader. Nu har det snart gått 26 år.

Antanas Verikas och hans forskargrupp inledde ett samarbete med flera av Sveriges pappersbruk. Bruken var intresserade av att veta vilka variabler som gav upphov till den bästa pappers- och tryckkvaliteten.

– Som en spin-off arbetade vi även med tryck av sedlar. Vi utvecklade hård- och mjukvara för att bedöma kvaliteten i detaljerna på sedeln. Syftet var att avgöra om de sedlar som trycktes höll tillräckligt hög kvalitet för att förhindra kopior. Vi levererade färdiga system för detta till bland annat Bank of England i början av 2000-talet.

När CAISR initierades 2010 definierades två profilområden: hälsoteknik och intelligenta fordon.

– Ett år senare fick vi finansiering av KK-stiftelsen och sedan dess har vårt forskningscentrum vuxit för varje år, konstaterar Antanas Verikas som gör sitt sista år som forskare. Till årsskiftet går han i pension.

Då ska han ägna sig åt sina stora fritidsintressen: vandring och bergsklättring. Även viss hemlängtan kan anas:

– Jag vill resa! Gärna till Burma, Kambodja och Vietnam. Men även Madeira lockar. Jag vill också spendera mer tid i Litauen.

Text: LOUISE WANDEL

Bilder: JOACHIM BRINK

Artiklen om Antanas Verikas finns med i den nyligen publicerade årsrapporten för CAISR, som finns att läsa digitalt: CAISR Annual Report 2017.länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster