Professorsporträtt: Att bidra till bättre villkor

Det var ingen självklarhet att Magnus Tideman skulle komma att ägna merparten av sitt yrkesliv åt forskning. Innan han kom till Högskolan i Halmstad 1992 hade han jobbat inom socialt arbete i knappt ett decennium i kommunal verksamhet, bland annat som socialsekreterare. I det yrket kom han ofta i kontakt med marginaliserade personer som lever i välfärdssamhällets utkant. Det är också här hans fokus har legat som forskare, hur förändringar i välfärdssamhället påverkar levnadsvillkoren för utsatta grupper, i synnerhet för barn och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning och deras kamp för att öka sitt inflytande och bli delaktiga i samhället.

– Det här är en grupp som tillhör de mest sårbara, och som är beroende av samhällets stöd på olika sätt. Mitt driv har nog alltid varit att försöka bidra till att förändra och förbättra levnadsvillkoren för marginaliserade och utsatta grupper i samhället, säger Magnus Tideman.

Avhandling för att följa utveckling av levnadsvillkor

1995 påbörjade Magnus Tideman sin forskarutbildning i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Fem år senare disputerade han på en avhandling som handlar om kommunernas övertagande av hanteringen av personer med funktionsnedsättningar från landstingen.

– Från att tidigare ha klassats som i huvudsak en fråga för sjukvården skulle de nu bli medborgare som andra och det fanns goda föresatser att det skulle bli bättre för den här gruppen. Jag tyckte att det var intressant och ville ta reda på om det verkligen blev så.

Under fem år följde han hur levnadsvillkoren för personer med intellektuell funktionsnedsättning utvecklades. Faktum är att det inte blev någon större skillnad.

– Det beror på flera orsaker. Bland annat var detta under en tid då Sverige befann sig i samhällsekonomisk kris, och det gick bakåt för många grupper i samhället. Ser man på det nu, har det över tid blivit bättre. Till exempel har institutionerna stängts. Samtidigt har vi 290 kommuner med självstyre, kommuner som tolkar lagen, organiserar och resurssätter på olika sätt. I dag beror individens möjligheter att ta tillvara sina rättigheter i stor utsträckning på var de bor.

Samtidigt nämner Magnus Tideman en annan viktig tendens, något som inom forskningen kallas förhandlingsvälfärd och som i korta drag handlar om att dagens system kräver att den enskilde vet sina rättigheter och hur du ska argumentera för din sak.

– Det finns individer och anhöriga som vet exakt hur en slipsten ska dras, de kan förhandla och har kunskaper om hur systemet i form av till exempel skola, socialtjänst och försäkringskassa fungerar. Saknar du den kunskapen riskerar du att få sämre stöd och hjälp. Därför har tillgången till och kvaliteten på stöd delvis blivit en klass- och utbildningsfråga, säger Magnus Tideman.

Forskningsprojekt för personer med funktionsnedsättning

Som professor har Magnus Tideman de senaste åren ägnat allt mindre tid åt egen forskning – desto mer åt att handleda doktorander och söka medel till olika forskningsprojekt, bland många andra administrativa sysslor.

– Jag har varit i branschen länge, nu ser jag det mer som min huvuduppgift att stötta yngre forskare och leda projekt.

Nyligen var han med och avslutade ett projekt på temat ”self advocacy” – ett både svenskt och internationellt fenomen där personer som av samhället har kategoriserats som avvikande, sluter sig samman för att de inte längre accepterar att bli bemötta och betraktade enbart som personer med funktionsnedsättning.

– Det här är personer som visar att de vill ha mer inflytande och makt över sina liv. De vill visa att de precis som alla andra är personer med olika sidor och intressen, att de inte bara ska ses som sin funktionsnedsättning, vara undergivna och tacksamma för den hjälp de får. Det är en positiv utveckling att människor tar saken i egna händer, att man hjälps åt att flytta fram sina positioner.

Ett projekt som Magnus Tideman gärna lyfter fram är framtagandet av det unika register över samtliga som har gått i särskolan under perioden 2001–2011 som han har initierat.

– Utifrån det kan vi nu få fram fakta och nya kunskaper. Tidigare har vi ofta tagit sanningar för givna och byggt slutsatser på små studier med ett litet urval medverkande. Det här registret är nationellt täckande och med hjälp av det kan vi till exempel se i vilken utsträckning personer som har gått i särskola får sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden efteråt.

Magnus Tideman tror att registret kan komma till användning i många avseenden. Man har bland annat inlett samarbete med Karolinska Institutet för att undersöka i vilken utsträckning personer med intellektuell funktionsnedsättning får stöd av sjukvården och vilken typ av andra sociala problem eller diagnoser de här personerna har.

Koppling till universitet på andra sidan jorden

Ett annat aktuellt projekt handlar om ”supported decisionmaking”, hur man kan stödja personer med nedsatt beslutsförmåga att själva ta så mycket kontroll över sitt liv som möjligt. Här samarbetar Högskolan med La Trobe University i Melbourne, Australien.

Magnus Tideman har en nära koppling till universitet på andra sidan jorden. Under 2012–2013 arbetade han där som gästprofessor, för att 2016 erbjudas en permanent tjänst.

– Jag arbetade vid Trobe under ett och ett halvt år och ambitionen var att det skulle bli permanent. Av privata skäl – att komma närmre barn och barnbarn – flyttade jag hem igen. Men det var en intressant och lärorik tid. Forskningssamarbetet fortsätter och i dag är jag adjungerad professor där.

Att förbättra levnadsvillkoren för dem som har det sämst

2016 fick Magnus Tideman Hallands stora akademipris för sina betydelsefulla forskningsinsatser om funktionshindrade barn, ungdomar och vuxnas möjligheter och rättigheter. Under åren som forskare har han på olika sätt engagerat sig aktivt i samhället i övrigt – föreläst och försökt bidra med nya kunskaper och perspektiv i olika sammanhang såsom statliga utredningar.

Att få uppmärksamhet för forskning inom det sociala fältet är ingen självklarhet, menar han.

– Nästan alla vill väl och tycker att det här området är viktigt, man har stor medkänsla med personer med funktionsnedsättningar. Men när det blir skarpt läge, när det kostar pengar och tar resurser, är ofta andra områden mer politiskt intressanta. Jag brukar kalla det för menlös välvilja. Det märks även när funktionshinderforskare söker forskningsmedel i konkurrens med andra områden, säger han.

När det gäller gruppen med intellektuell funktionsnedsättning menar han att mycket är bättre i dag än när han inledde sitt yrkesliv.

– Tidigare stängdes den här gruppen in på institutioner, man var hänvisad till att leva sitt liv avskilt från resten av samhället. I dag växer man upp med sina föräldrar, bor i samma bostadsområde som andra och är i större utsträckning del av samhället. Men det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra innan personerna med funktionsnedsättning kan leva på samma villkor och tillsammans med andra.

I sin forskning har han konstaterat att barn och ungdomar som diagnosticeras med intellektuell funktionsnedsättning riskerar att få sämre levnadsvillkor än jämnåriga utan funktionsnedsättning senare i livet. En diagnos fastställs tidigt i en persons liv och i och med det förändras också förväntningarna på personen.

– Medvetet eller omedvetet förändras omgivningens förväntningar på personen. Detta spelar också stor roll för hur man utvecklar sin identitet. Det är i samspel med andra som vi formas, säger han.

Magnus Tideman har under hela sin forskarkarriär upprätthållit ett nära samarbete med myndigheter, organisationer och andra delar av samhället. Han tror att han kommer att förbli den akademiska sfären trogen arbetslivet ut men kan ibland sakna det praktiska arbetet ute på fält.

– Det är väldigt roligt att jobba med och möta människor direkt. Men nu bidrar jag på ett annat sätt. Min roll som forskare sker på ett annat plan där jag försöker bidra till förändring genom ökad kompetens och nya kunskaper. Men grundintresset är detsamma, att förbättra levnadsvillkoren för dem som har det sämst.

Text: HANNA GROSSHÖG
Bild: IDA FRIDVALL