Krönika: En statsvetares reflektioner – att vara historiker inom regional utveckling

Det förflutna spelar roll för och i samtidspolitiken. Runt om i världen kan man hitta exempel på hur nationalistiska ledare aktivt arbetar med historiska argument. Brasiliens Jair Bolsonaro vill skriva om sitt lands historia, i Polen protesterar man mot alla framställningar som förknippar landet med de koncentrationsläger som fanns på dess territorium under andra världskriget, och den ungerska regeringens favorithistoriker Maria Schmidt försöker bättra på sitt lands rykte i en debattartikel i ansedda New York Times där premiärminister Viktor Orban skrivs in i en historisk kamp för frihet och där populism likställs med demokrati.

Vardagspolitiken

När det handlar om vardagspolitik på lägre nivåer verkar minnet inte vara lika långt, och historisk kunskap mindre viktigt. Inom EU sträcker sig jämförelser oftast inte längre tillbaka än föregående finansieringsperiod, och ibland inte ens det. Ett exempel från mitt eget forskningsområde – europeisk regionalpolitik – är hur EU:s generaldirektorat* DG Regio nyligen publicerade ett verktyg för regionala aktörer att skapa politik för de kommande sju åren och då varnade för att göra jämförelser ens ett tiotal år tillbaka. Det är synd då förståelse bakåt är avgörande för god politik framåt.

Få skulle vilja se den ideologiska polarisering inom regionalpolitik som ligger bakom de exempel på nationell nivå som här citerades inledningsvis. Ändå är det slående också hur historisk expertis ofta saknas i alla de sammanhang då beslut föregås eller följs upp av kunskapsinsamling. Min erfarenhet av att ha ingått i ett forskningsnätverk som samlade historiker och samhällsvetare, har gjort att jag har tänkt mer på vilket sätt vi verkligen använder historiska skeenden för att bättre förstå vad som händer i regional utveckling.

Tillsammans med den holländske regionalhistorikern Marijn Molema gav jag nyligen ut antologin Regional Economic Development and History som genom forskningsstudier från olika delar av världen visar hur regional utveckling och regional utvecklingspolitik kan förstås bättre om man ser på den i ett längre tidsperspektiv.

Historiens roll i beslutsfattande

Under arbetet med boken har jag också funderat på vilken roll historiker ges i all den kunskapsproduktion som omger beslutsfattande. Hur görs deras forskning relevant och hur tar de del i kommittéer, granskningar, utvärderingar, experiment-design och annat som efterfråga? Det borde finnas mycket att vinna på att låta historiker ta plats runt bordet i de lokala forum där regionalpolitik diskuteras och bestäms. När det gäller Sverige och svensk regionalpolitik har jag själv ingen bra överblick, eller egen forskning att tillgå, men jag frågade de två svenska författarna till ett av bokens kapitel hur situationen ser ut här.

Historikern Martin Åberg vid Karlstads universitet och statsvetaren Thomas Denk vid Örebro universitet höll då med om att historiker är något frånvarande i dessa sammanhang. Det finns många orsaker till detta, varav de lyfter fram två. För det första har subjektiva aspekter av kultur och identitet fått mycket uppmärksamhet av historisk forskning, vilket inte är fel. Men det innebär att historisk forskning kan framstå som vag, och att det kan vara svårt att förstå dess relevans. För det andra tenderar historiker att se sitt ämne som väldigt specifikt i jämförelse med samhällsvetenskaperna: det kan därför vara svårt att ”översätta” de metoder som historiker använder till det som ses som ”vetenskaplig metod” av samhällsvetare och till vilka det ofta refereras i debatten. Något som även gäller regional utveckling.

Historikers närvaro

Hos oss vid Högskolan i Halmstad är samverkan ett honnörsord och något som tas på stort allvar. Min kollega, historikern Tomas Nilson, fäste min uppmärksamhet på boken Samverkansformer – nya vägar för humaniora och samhällsvetenskap som kom ut för ett par år sedan som ett resultat av forskning och tankearbete vid Högskolan kring hur nya gränssnitt mellan akademin och externa aktörer kan utvecklas. Tomas Nilsson bidrog med ett kapitel baserat på forskning om guidade stadsvandringar som exempel på hur historisk forskning kräver bearbetning, översättning och förmedling för att nå utanför akademin. I kapitlet framgår tydligt hur de ”gamla” nationerna Sverige och Danmark inte tycker sig ha någon användning av historia medan yngre nationer, som Norge och Finland, tydligt brukar den för att stärka den nationella identiteten och det nationella berättigandet.

Historiker i Norge och Finland tar enligt Tomas Nilson del i det offentliga samtalet på ett helt annat sätt än här i Sverige. Svenska historiker är mer frånvarande i den allmänna debatten vare sig det gäller politik, kultur eller samhällsfrågor. ”Vi är utanför loopen, dels av eget val, dels därför att ingen politiker, planerare etc. tycks intresserad av vår kunskap”, säger Tomas NIlsson.

Det är mycket möjligt att den bild som jag här tecknar av avsaknad av historiker i regional samhällsutveckling är överdriven. Kanske finns det bra exempel på både policynära forskningsprojekt och olika offentliga utredningar där historiker har varit med och kommenterat och ”brainstormat” om planer, strategier och alternativa vägar att gå baserat på längre regionala utvecklingslinjer. I så fall är det något som jag och Marijn Molema inför uppföljningsprojekt till boken Regional Economic Development and History gärna tar del av.

Text: SARA SVENSSON

* Ett generaldirektorat är en avdelning inom Europeiska kommissionen eller, i viss utsträckning, inom Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Dessa avdelningar ansvarar för väl avgränsade administrativa uppgifter inom ett eller flera sakområden. Varje generaldirektorat leds av en generaldirektör. Generaldirektoraten inom kommissionen har ungefär samma uppgifter på europeisk nivå som ministerier eller departement har på nationell nivå. (Källa: Wikipedia)