”Glädjen med dansen ger personer med Parkinson styrkan att leva”
"Dansen gör skillnad – 'jag kan trots sjukdomen Parkinson'." Det är titeln på en rapport som forskare vid Högskolan i Halmstad har skrivit. Nyligen presenterade professor Kristina Ziegert, vid en nordisk konferens, hur dans inverkar på personer med Parkinsons sjukdom. Hennes forskning inriktar sig på hur dans bidrar till upplevelsen av hälsa, trots sjukdomen.
Vi har tittat på dansen ur det friska perspektivet – vi ser dansen utifrån resurser och hälsan.
Kristina Ziegert
När Kristina Ziegert, professor i omvårdnad vid Högskolan i Halmstad, blev kontaktad av Hugo Tham – kulturutvecklare på Region Halland med ett förflutet som professionell dansartist och som hade varit i New York och närmare bekantat sig med det globala danskonceptet Dance for Parkinson, PD – blev hon nyfiken:
– Om inte Hugo tagit kontakt med mig hade jag aldrig forskat på detta, säger hon och lyfter fram betydelsen av samarbete för att den här forskningen med nya perspektiv på dans och sjukdom ska kunna bedrivas.
Kristina Ziegert, professor i omvårdnad, forskar om upplevelsen av att ha hälsa samt dans och Parkinson tillsammans med Elenita Forsberg, Lars Kristén och Bodil Klingvall vid Högskolan. Hon berättar om en medryckande datainsamling: ”Under den sista observationen vi forskare gjorde så dansade gruppen en musikal, en kabaré från Chigago, dansarna använde sig av hattar och sjalar, och så med den musiken, och det var så häftigt. Så kraftfullt och uttrycksfullt.”
Dansens positiva påverkan på personer med Parkinsons sjukdom är ett välbeforskat område, berättar Kristina Ziegert. Flera studier pekar på att när dans används som aktiv hälsovård visar personerna flera tydliga fysiska och psykosociala förbättringar. Exempel är att dans kan förebygga fallolyckor, ge bättre balans och hållning. Detta har mätts med många kvantitativa metoder, och dans kan ses som ett komplement till traditionell fysioterapi och läkemedel.
Dansens roll ur ett nytt perspektiv
Kristina Ziegert ville hitta ett nytt perspektiv på dansens roll. Endast en handfull kvalitativa studier hade gjorts tidigare, även internationellt sett, för att fånga själva upplevelsen och glädjen med dansen. Tillsammans med tre kolleger, Elenita Forsberg, universitetslektor i omvårdnad, Lars Kristén, universitetslektor i pedagogik, och Bodil Klingvall, universitetsadjunkt i idrott och hälsa, har hon undersökt dansen med hjälp av bland annat observationer och intervjuer, vilket nu har resulterat i rapporten Dansen gör skillnad, ”jag kan trots sjukdomen Parkinson”.
– Vi har tittat på dansen ur det friska perspektivet – vi ser dansen utifrån resurser och hälsa, säger Kristina Ziegert.
Det här så kallade salutogena perspektivet handlar om hur hälsa vidmakthålls, det vill säga vad det är som bidrar till att en person upplever hälsa trots att hen är sjuk.
Kulturutvecklare och dansinstruktör Hugo Tham rör sig ”i spegel” med en dansare som har Parkinsons sjukdom. Dansaren följer instruktörens rörelser, och det blir en övning i – förutom dansen – att ta in och förstå andras känslor och signaler. Bild: Mymmel Blomberg
Glädje, harmoni och energi
Forskargruppen från Högskolan i Halmstad genomför studier inom ramen för en danskurs som Hugo Tham håller på kulturhuset Najaden i Halmstad. Gruppens observationer visar att det finns ”en glädje och harmoni som spred sig genom rummet under hela danstillfället och denna känsla är svår att förklara i ord”.
Dansarna uttrycker med egna ord att de känner glädje och gemenskap: ”Jag har mer energi när jag kommer hem från dansen.”
– Dansen ger enorm glädje, det är det viktigaste de har. Och de beskriver att ”jag kan trots sjukdomen”, det gör att de får bättre självförtroende och känner att det finns något att se fram emot. Dansen har ett stort värde för de här personerna, säger Kristina Ziegert.
Andra viktiga känslor förknippade med dansen är trygghet och mod, att våga vara sig själv och dansa utifrån sin förmåga. Balans och välbefinnande lyfts också fram av dansarna. Känslorna skapar ett mod och en upprymdhet: ”Jag känner mig stolt över att jag själv bestämmer hur mjukt jag kan röra mig”, förklarar en deltagare. Valet av musik beskrivs som ”underbar” och rörelserna upplevs förbättra balansen och minskar stelheten. Det blev en lärdom för dansarna att träning av rösten också ger färdighet, och att det är viktigt att utmana sig själv och ta ut rörelserna efter förmåga.
– En av dansarna sa till mig: ”När jag går till sjukgymnasten, då är jag patient. Men när jag går till Hugo, då är jag bara dansare” berättar Kristina Ziegert.
Din dans är ljuset i mitt Parkinson-mörker.
En av dansarna till dansinstruktören Hugo Tham
Dansen ger ytterligare en dimension
Sjukgymnastik är oerhört viktigt, betonar dansinstruktören Hugo Tham. Dansen ger ytterligare en dimension. Han förklarar med ett exempel och illustrerar det med väl avvägda rörelser: ”tag ner den där stjärnan”, och så räknar han: ett, två och tre, ett, två och tre …
– Det är rytmen, musikintrycket, riktning i rummet, uttrycket och den faktiska rörelsen som hjärnan ska hålla reda på. Och så kommer dansarna ihåg att ”han sa något om en stjärna, okej, vi ska använda fantasin också”, säger Hugo Tham och fortsätter:
– När de här personerna träffar en professionell dansare, en person med en tydlig kroppskännedom och ett mycket tydligt kroppsspråk, stimuleras spegelneuronerna. Hjärnan får många fler uppdrag, mer multistimuli, fler lager i hjärnan aktiveras än när man fokuserar och tränar för styrka genom en viss rörelse. De är aldrig patienter i dansen, de är dansare! När jag frågar dem hur det var, hur det kändes när de dansade, säger de att ”jag blir inte frisk, men det känns som att hela jag får vara med”. Och om hela jag får vara med, är det chans att hela jag känner välbefinnande, vilket inte sker när man fokuserar på att träna den del av kroppen där det gör ont. Välbefinnandet i sig är en hälsoaspekt.
Dansgrupper enligt Dans för Parkinson i Halmstad
Hugo Tham, Region Halland, leder dansgrupper enligt konceptet Dans för Parkinson, där deltagarna har olika stadier av Parkinsons sjukdom. Kurserna äger, i Halmstad, rum en gång i veckan, och dansarna har hittat hit via kontakten med läkare på Hallands sjukhus Halmstad. Dansen inleds alltid i sittande ställning och kan sedan – utifrån individernas förmåga – övergå till att utföras stående, på rad, i par och så vidare. Musik, dansstilar, rekvisita, användning av rösten och annat bidrar till en enorm variation:
– Målet är att man i dansen ska överraska deltagarna. Det har också betydelse för hjärnan, nya hjärnbanor skapas på det viset. Samtidigt är dansen utformad att ha en speciell takt och musik, och ledningen ska ske av en särskilt utbildad dansare. I kursen tränas kropp, röst och gestaltning, kommenterar Kristina Ziegert.
I Halland har man genom Studieförbundet Vuxenskolan dans för Parkinson – ”röst, balans och dans”-kurser – i fyra kommuner förutom Halmstad: Kungsbacka, Varberg, Falkenberg och Laholm. Till hösten kommer Laholms-gruppen att slås ihop med en av två grupper i Halmstad.
Empati och gemenskap
Hugo Tham berättar om den enorma empati och gemenskap som finns i dansgrupperna. Han berättar om personer som i dansen, med musiken som sällskap, med någon form av lätthet gör rörelser som de inte längre trodde sig ha förmåga till.
– Jag har 98 procents närvaro i mina kurser, och det är med en grupp människor som det kan ta tre timmar för att komma ur sängen. Ändå kommer de till dansen. Vi har en överenskommelse och det är en del av metoden: Det viktigaste är att du kommer hit, inte vad du gör här. Det finns inget rätt eller fel under mina danstillfällen, det handlar om en upplevelse utifrån personens egna referensramar, säger Hugo Tham.
Hugo Tham, kulturutvecklare vid Region Halland, är utbildad vid Royal Ballet School i London och Danshögskolan i Stockholm. Han har i över 30 år frilansat som dansare, danspedagog, sångare, musikalartist och regissör/regiassistent i främst Skandinavien. Han har varit rektor vid Balettakademin Göteborg och har också stor erfarenhet av att jobba med barn och dans. Bild: Region Halland
I forskningsstudien intervjuas även anhöriga som berättar att för deras partner har dansen högsta prioritet i vardagen. De anhöriga lyfter exempelvis fram att dansen kan leda till mer glädje och ökad acceptans för sjukdomen, och ökad aktivitet inom andra områden, exempelvis i trädgårdsarbetet.
– Glädjen med dansen ger dem styrkan att leva, säger Kristina Ziegert.
Text: KRISTINA RÖRSTRÖM
Bild: DAN BERGMARK, MYMMEL BLOMBERG, LARS RINDESKOG (toppbilden), HUGO THAM och REGION HALLAND
Om ”Dans för Parkinson”
Hugo Tham ingår i ett nätverk för Dans för Parkinson enligt Dance for PD-metoden. Danskurser för personer med Parkinson, enligt den här metoden, finns förutom i Halland även i Skåne, Blekinge, Västra Götaland samt Jönköping, Stockholm, Uppsala, Örebro och Umeå.
Det är viktigt att dansledaren även har en konstnärlig identitet som dansare. Hugo Tham har själv lång och bred erfarenhet av dans som konstnärligt uttryck. Forskarna kommenterar i rapporten, som den här artikeln handlar om, att danspedagogen har en avgörande betydelse för deltagarnas upplevelse av dansen. Nätverket Dans för Parkinsons har hållit två utbildningar och totalt har ett 40-tal professionella dansare i Sverige gått introduktionsutbildningen för att få börja med dansmöten med personer med Parkinson. För att bli helt certifierad krävs en utbildning i ytterligare tre faser.
De första forskarna som samarbetade om dans och Parkinsons sjukdom med pionjärerna Mark Morris Dance Group i New York kom från Center of Excellence for Parkinson’s Disease at New York’s King’s County Hospital samt SUNY Downstate Medical Center.
Se exempel från en danskurs i New York på Youtube: Why Dance for PD®?, Mark Morris Dance Group
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Ett tillfälle då professionella dansare går introduktionsutbildningen för att få börja med dansmöten med personer med Parkinson. Bild: Hugo Tham