Vad händer efter särskolan? Forskning ger oväntade svar
Kunskaperna om arbetsliv och sysselsättning efter skoltiden för unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning är näst intill obefintliga. I avhandlingen ”Sysselsättning och social rättvisa” presenteras unika resultat från en nationell registerstudie om efter(sär)gymnasial sysselsättning, som på flera sätt går emot vad man tidigare trott.
Min avhandling visar oväntat att mindre än hälften, 47 procent, av de före detta särskoleeleverna har daglig verksamhet.
Att komma in i arbetslivet är ett viktigt och avgörande steg för att träda in i vuxenlivet – i synnerhet för personer som lever med en funktionsnedsättning. Det allmänna antagandet har länge varit att majoriteten av gymnasiesärskoleelever efter skolan får sysselsättning i form av oavlönad daglig verksamhet.
– Min avhandling visar oväntat att mindre än hälften, 47 procent, av de före detta särskoleeleverna har daglig verksamhet, hela 22,4 procent arbetar och 6,6 procent studerar. En betydande andel, 24 procent, tillhör kategorin ”någon annanstans” och har vare sig daglig verksamhet, ett arbete eller är studerande, säger Jessica Arvidsson, som försvarar sin doktorsavhandling i handikappvetenskap på fredag den 13 maj vid Högskolan i Halmstad.
Stora skillnader mellan män och kvinnor
Avhandlingsstudien baseras på ett nationellt register (Halmstad University Register on Pupils with Intellectual Disabiliy, HURPID) som omfattar 12 269 elever som gick ut gymnasiesärskolan mellan 2001 och 2011. Vilken typ av sysselsättning som unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning har efter skoltiden påverkas av faktorer som kön, typ av utbildningsprogram de läst, hur lång tid som gått sedan examen, var man bor och föräldrarnas utbildningsnivå samt födelseland. Studien visar också att det finns betydande könsskillnader, 70 procent av de som har ett arbete är män och 30 procent är kvinnor.
– Barn till högutbildade föräldrar har mer sannolikt daglig verksamhet medan barn till lågutbildade har något större chans att få arbete. Högutbildade föräldrar antas ha den ”välfärdskompetens” som i dag krävs för att få tillgång till de stödinsatser som samhället erbjuder. Lågutbildade föräldrar kan istället förmedla kontakter med arbetsplatser där det finns arbetstillfällen för personer utan formell kompetens.
"Såväl det offentliga som det privata Sverige måste börja se personer med intellektuell funktionsnedsättning som en viktig resurs i samhället", säger Jessica Arvidsson. Bild: MAGNUS KARLSSON
En viktig resurs
Avhandlingen diskuterar förutsättningarna för social rättvisa, välbefinnande och jämlika levnadsvillkor för unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning i samband med inträdet i arbetslivet. Jessica Arvidsson betonar samhällets ansvar att främja alla medborgares möjlighet att välja sysselsättning.
Människors förmågor riskerar i dag att skymmas bakom kategorier, fördomar och föråldrade strukturer.
– Såväl det offentliga som det privata Sverige måste börja se personer med intellektuell funktionsnedsättning som en viktig resurs i samhället. Människors förmågor riskerar i dag att skymmas bakom kategorier, fördomar och föråldrade strukturer. För att nå dit behöver ekonomiska resurser omfördelas och personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver erkännas och tillskrivas social status, säger Jessica Arvidsson.
HURPID-registret gör det möjligt att framöver inkludera även personer med intellektuell funktionsnedsättning i nationella uppföljningar och analyser som syftar till att synliggöra utmaningar vid inträdet i arbetslivet och främja ett ökat arbetslivsdeltagande bland unga vuxna.
Framöver planerar Jessica Arvidsson att göra studier som följer hur sysselsättningssituationen ser ut och förändras över tid.
Avhandlingens titel: Sysselsättning och social rättvisa – en nationell registerstudie om 12 269 unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning.
Handledare: Professor Magnus Tideman, Högskolan i Halmstad
Text: HANNA OLSSON
Toppbild: JOACHIM BRINK