Professorsporträttet: En dröm om självkörande fordon

"Forskning har varit min passion ända sedan studenttiden. Hela den vetenskapliga världen är fantastisk, jag får ha kontakt och samarbeta med experter på hela jordklotet."

Alexey Vinel

 Liksom många andra drömmer Alexey Vinel om ett samhälle där självkörande bilar fungerar överallt och alltid. Men till skillnad mot flertalet jobbar han faktiskt för att göra detta möjligt. Hans forskningsfokus är att utveckla trådlös kommunikationsteknologi för att stödja intelligenta transportsystem.
– Första gången som jag kom till Halmstad var hösten 2011. Jag besökte Edison Pignaton de Freitas, som då var doktorand här. Vi hade träffats tidigare under en konferens i Sankt Petersburg och han marknadsförde Högskolan i Halmstad väl.

Alexey Vinel, som började sin akademiska bana i Sankt Petersburg, arbetade vid den här tiden vid Tammerfors tekniska universitet i Finland.

– Jag forskade om transportnätverk och Sverige har mycket bilindustri och industri relaterad till detta. Det bidrog till motivationen för mig att komma hit.

I dag samarbetar Alexey Vinel med exempelvis AB Volvo, Volvo Cars, Scania, Saab och Kapsch TrafficCom.

– Kulturen på Högskolan möjliggör också ett mycket tätare internt samarbete och samspel mellan olika professorer och deras forskargrupper.

Forskning kring fordon lockade

I Alexey Vinels avhandling utvärderades 4G och trådlösa bredbandsnätverk med hjälp av matematiska modeller. Efter disputationen bytte han fokus, inte minst av personliga skäl.

– Bilar och körning har alltid varit något av en hobby, och jag ville gärna forska om något kopplat till fordon. Transportsystem och trådlösa nätverk väckte min nyfi­kenhet, och att området har en tvärvetenskaplig prägel var intressant i sig och en ny utmaning.

Alexey Vinel började på Högskolan som gästprofessor. Hans forskning spänner från signaler och bit – ettor och nollor, det vill säga den minsta räkneenheten i en dator – till hela protokoll för hur fordon kommunicerar med varandra. Ämnet handlar även om utbytet av informa­tion mellan fordon och internet, liksom mellan fordon och olika sorters infrastruktur vid vägen som exempelvis trafikljus och skyltar.

– Samverkande fordon pratar med varandra. De kan köras av människor, och samverkan mellan fordon är system som assisterar föraren i att ta beslut och upptäcka faror och hinder. Samverkande fordon kan också vara helt autonoma, alltså självkörande, och bilarna kommunicerar med varandra för att möjliggöra den här automatiserade kontrollen och ta hänsyn till varandra.

Hela cykeln för att undersöka detta innehåller matematiska modeller, datorsimuleringar och praktiska experiment – ett spann av aktiviteter som tilltalar Alexey Vinel.

Siktar mot framtiden

Enligt många i bilindustrin är samverkande fordon med mänskliga förare bara ett mellansteg. Att i stället övergå till helt självkörande fordon är något av en spjutspetsattityd. Exempel på sådana existerar redan i olika delar av världen men de är långt från perfekta.

– Det handlar om projekt i olika försökszoner. De flesta självkörande bilar i dag förlitar sig på videokameror och sensorer, det existerar inte någon kommunikation mellan dem och det krävs speciella omständigheter för att de ska fungera. Exempelvis går det inte att använda dem när det har snöat, och de skulle inte fungera på en allmän väg i Halmstad, säger Alexey Vinel, och fortsätter:
– Men drömmen är att ha autonoma bilar som fungerar oavsett sammanhang.

"Bilar och körning har alltid varit något av en hobby, och jag ville gärna forska om något kopplat till fordon."

Fördelarna med automatiserade fordon är säkerhet – den mänskliga faktorn försvinner – samt komfort och effektivitet, inklusive fördelar för miljön.

– Att bilar körs i rätt hastighet utan häftiga eller överdrivna rörelser sparar bränsle, och det är väldigt attraktivt för transportföretagen.

Internationella samarbeten

Innan Alexey Vinel bildade en egen forskargrupp samarbetade han med kollegor över hela Europa liksom i Kanada, Brasilien och Kina. Han har rest mycket och har byggt upp ett solitt, internationellt nätverk. Det kan också förklara varför han utsågs till professor redan vid 32 års ålder – den yngsta professorn vid Högskolan i Halmstad. Det är raskt marscherat och en ganska brant karriärstege:

– Forskning har varit min passion ända sedan studenttiden. Hela den vetenskapliga världen är fantastisk, jag får ha kontakt och samarbeta med experter på hela jordklotet. Och jag är glad att många av dem också har blivit mina goda vänner.

Text: KRISTINA RÖRSTRÖM
Bild: ANDERS ANDERSSON, LOTTA ANDERSSON