Professorsporträtt: ”Jag har tackat ja till möjligheter i mitt liv”
Hon började som sjuksköterska på barnkliniken på sjukhuset i Halmstad.
Ett ryggskott, samt förmånen att ha hamnat i nya sammanhang, gjorde att Ingela Skärsäter blev forskare med intresse för sociala nätverks och händelsers inverkan på hälsan. I dag är hon senior professor i omvårdnad och kan se tillbaka på en rik karriär, där ett ”ja, tack” ofta har fått avgörande betydelse.
Jag är inte rädd för att misslyckas, och det är en fantastisk förmåga att ha när man forskar. Det kommer hela tiden nya utmaningar och man känner att 'det där har jag ingen aning om’. Livet och jobbet är inte alltid så spikrakt. Men vem kan allt från början?
– Ingela Skärsäter
– Det här är ju jättebra! sa barnklinikchefen.
Ingela Skärsäter hade varit på rätt plats, vid rätt tidpunkt, när chefen efterfrågade mer vetenskaplig kunskap om de nya nationella dokumentationskraven. Året var 1982 och hon levererade ett omfattande resultat efter en hel del sökarbete på biblioteket.
Ingela Skärsäter säger att polletten trillade ner lite där och då för vilka följderna kan bli av att lära sig vetenskapliga metoder, att gå till kärnan och inhämta kunskap. På kliniken fortsatte en grupp att arbeta med dokumentationen. Själv fortsatte Ingela Skärsäter med studierna. Kunskap är livsviktigt, insåg hon.
– Jag har tackat ja till möjligheter i mitt liv och jag har tackat ja även om jag inte visste vad som kommer att hända. Jag är inte rädd för att misslyckas, och det är en fantastisk förmåga att ha när man forskar. Det kommer hela tiden nya utmaningar och man känner att ”det där har jag ingen aning om”. Livet och jobbet är inte alltid så spikrakt. Men vem kan allt från början?
Ingela Skärsäter växte upp på en gård utanför Ullared i Halland. Föräldrarna var lantbrukare. ”Jag har aldrig hört mina föräldrar säga att ”det går inte”. Är man bonde måste man lösa många olika situationer. Jag har forskat mycket om salutogenes [hälsans ursprung, reds. anm.], och det blev jag verkligen ”boostad” med i min uppväxt: ”Okej, det här funkar inte, då löser vi det på ett annat sätt.”"
Ett nytt sammanhang
När hon skulle skriva sin magisteruppsats fick handledaren professor Bengt Fridlund vid Högskolan i Halmstad ryggskott, och Ingela Skärsäter tilldelades en ny handledare på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. Där hamnade hon i ett nytt spännande sammanhang, en stor grupp med forskare som alla, i ett projekt, jobbade med olika biologiska markörer hos personer med depression. Ingela Skärsäter hade snarare intresserat sig för socialt nätverk och olika stressfyllda händelsers betydelse för människan, och hennes avhandling som var färdig 2002 handlade om socialt stöd vid depression. Bland annat intervjuade hon människor i Halland som hade behandlats för depression.
– Mitt huvudresultat handlar om vad som händer när en människa går från att vara sjuk till att vara frisk, eller från frisk till sjuk. Och – det händer mycket i en människa, det kallas bland annat för transition, att man gör en inre förflyttning, säger Ingela Skärsäter.
I studien kunde de som hade tillfrisknat beskriva att de hade gjort den där förflyttningen, de sa att ”jag är en annan nu än jag var tidigare”. De hade konfronterat sitt liv, sina värderingar och hur de ville leva. Men de som fortfarande inte mådde bra kände att ”jag måste göra en förändring, men jag vet inte hur”.
Jag har tackat ja till möjligheter i mitt liv och jag har tackat ja även om jag inte visste vad som kommer att hända.
– Jag tänkte att den här förståelsen måste komma in i hälso- och sjukvården. Vilka är det som klarar förflyttningen själva och vilka är det som inte har de resurserna? Andra forskare som hade studerat sjukdomar som cancer, kroniska sjukdomar och så vidare, sade att ”så säger våra patienter också”. Frågan om förflyttning handlar alltså inte bara om depression, utan om förändringar i livet i stort och hur vi hanterar dem olika.
Studentkontakten är som en gåva
År 2010 blev Ingela Skärsäter professor vid Göteborgs universitet. Då hade hon parallellt arbetat med undervisning och forskning på Sahlgrenska Akademin i Göteborg samtidigt som hon var bland annat sjuksköterska, avdelningschef och vårdutvecklare på sjukhuset i Halmstad.
På fritiden ägnar sig Ingela Skärsäter gärna åt trädgårdsdesign, hon uppskattar skapandet. Likadant är det med forskningen, den är kreativ. Hon har själv handlett 12 doktorander, och som ordförande i forskarutbildningsutskottet på Högskolan i Halmstad har hon lärt känna många doktorander och även utbildat de forskare som ska vara handledare till doktorander.
– Det är alltid kul och utmanande att jobba med studenterna och doktoranderna, kontakten med dem är som en gåva. Doktoranderna blir vänner för livet, att skriva en avhandling är utmanande på ett sätt att jag tror att handledaren blir väldigt betydelsefull. Handledarskapet innebär mycket makt, det gäller att ge lagom stöd och samtidigt frihet för dem att växa.
Sommaren som gick ägnade Ingela Skärsäter en hel del åt reflektion och tillbakablick. Vad som har varit viktigast i karriären har man inte alltid en aning om, konstaterar hon. En dag, det är många år sedan nu, på stan kom en kvinna fram till Ingela Skärsäter och sade att ”om du visste vad du var viktig för vår familj, du gav oss hopp” när hennes son hade utretts för autism 20 år tidigare. ”Så många människor som den som arbetar i vården påverkar – vilket möte som var viktigast får man kanske aldrig riktig veta”, säger Ingela Skärsäter.
Välbefinnande ett viktigt begrepp
Processen att hitta ny kunskap om den komplexa människan, inte minst i svåra situationer, har Ingela Skärsäter verkat i under hela sin forskarkarriär – ett jobb som hon beskriver som fantastiskt.
– Det pratas mycket om hälsa i dag, men begreppet välbefinnande säger mer, tycker jag. Välbefinnandet kan vara högt hos en människa även om hon är sjuk.
Av forskargärningen är Livlinan det projekt som Ingela Skärsäter ser som en höjdpunkt. Livlinan är en webbsajt, som vänder sig till unga personer som stödjer andra som lider av ohälsa.
– Våra studier av Livlinan visade att webbsidan ökade de ungas livskvalitet och välbefinnande. Den gjorde stor skillnad eftersom de kände att det fanns någon som gav dem stöd. Ofta var de som hörde av sig lika gamla som personen som skulle försöka hjälpa. Andra hade stort ansvar i sin egen familj, föräldrarna missbrukade eller var psykiskt sjuka. Det var situationer som vi blev överraskade över. Det var ”vanliga ungdomar”. De var inte sjuka, det vara bara så livet såg ut för dem.
Om Livlinan.org
Livlinan.org är ett webbaserat stöd till unga i åldrarna 16-25 år som stödjer någon närstående som lider av psykisk ohälsa. Ingela Skärsäter var forskningsledare när projektet byggdes upp och implementerades.
– Som forskare kunde jag och kollegorna inte fortsätta jobba med webbstödet. Juristen på Göteborgs universitet sa att jag inte fick ge bort något som universitetet ägde. Därför sålde jag Livlinan till frivilligorganisationen Suicidprevention i Väst, som projektet redan samarbetade mycket med, för 1 krona år 2010, säger Ingela Skärsäter, som fortfarande är delaktig genom att svara på svåra frågor som kommer in till Livlinan.
Livlinan är i dag öppen för unga från hela landet.
– Det är superkul att ha varit med och bidragit till något positivt genom Livlinan, säger hon.
Mer information: Livlinan.org
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Många samhällsfrågor förenas inom ”hälsoinnovation”
Bakgrunden, kärnan i Ingela Skärsäters karriär, som sjuksköterska har hon dragit nytta av hela vägen fram till i dag.
– Jag bär med mig erfarenheter som jag alltid har kunnat ta med mig i nya sammanhang, säger hon.
Omkring 2010 skedde ett paradigmskifte inom hälso- och sjukvård i Sverige, menar Ingela Skärsäter. Idén om nyttiggörande av forskning, tanken att ”skala upp” projekt och att kommersialisera innovationer bredde ut sig. Den lärdomen tog hon också med sig in i arbetet med att bygga upp Högskolan i Halmstads profilområde Hälsoinnovation. Hälsa hade visat sig vara något som förenade många projekt på Högskolan och det blev en satsning. Hon påpekar att oavsett forskardisciplin är samhällsutmaningarna ofta samma – men forskningsfrågorna ser olika ut. Då gäller det att lita på varandra och samarbeta över disciplinerna.
– Mitt bidrag efter att ha följt den samhälleliga utvecklingen, är att sätta människan i fokus, inte tekniken. Vilka behov har personen just nu? Just nu pratar vi mycket om AI, artificiell intelligens, och det är bra att utveckla den men du måste också ta med människo-perspektivet. Det finns jättestora möjligheter med den mer humanistiska kopplingen till AI-forskningen, säger Ingela Skärsäter.
Presentation under ett seminarium på Högskolan. Goda idéer kläcker Ingela Skärsäter annars gärna på Friskis & Svettis. Hon citerar gärna professor Gunnar Bjursell, Göteborg, på tal om att en forskares kreativitet och behov av att inte låsas fast vid en uppgift: ”En bra forskare är alltid någon annanstans än där hon eller han antas vara.”
Navigera, nätverka och samarbeta!
Tre goda råd ger hon gärna till den yngre forskaren – och till sig själv i retrospektiv:
Först, var lite street smart, navigera smart och tacka ja och nej till rätt saker. Gör det som är betydelsefullt för dig.
Jobba och samarbeta internationellt, är det andra rådet. Och slutligen, delta i nätverk av alla de slag.
– Man har inte hela sanningen i sitt eget sammanhang, den är mer komplex än så. Genom att delta i olika nätverk, med människor som inte tänker likadant som du, kan du hålla dig nyfiken och fräsch.
Som sjuksköterska bär jag med mig erfarenheter som jag alltid har kunnat ta med mig i nya sammanhang.
Ingela Skärsäter tycker att det känns skönt att gå i pension. Hon ska dock jobba kvar som seniorprofessor på halvtid i projektet Digga Halland, och ta lite andra uppdrag.
– Men jag kan tacka ja och nej på ett annat sätt nu. Den situation och planering som finns i universitets- och högskolevärlden är inte alltid gynnsam för forskning. Det blir mycket jobb på fritiden, för det är så roligt och viktigt – det är inte bra i längden. Nu får jag en annan frihet och det känns jätteskönt.
Text: KRISTINA RÖRSTRÖM
Bild: ANDERS ANDERSSON, JOACHIM BRINK, IDA FRIDVALL och MAGNUS KARLSSON