Hans forskning ska aktivera personer med funktionsnedsättning

 I arbetet med barn och unga med funktionshinder får man inte fokusera för mycket på hindren utan på möjligheterna. Deras intressen och vilja är inte annorlunda än andra barns.

Lars Kristén, universitetslektor i pedagogik

Ungefär var tionde svensk har en stillasittande fritid, men bland personer med funktionsnedsättning är siffran betydligt högre. Där är det omkring var fjärde person som inte rör sig på fritiden, och många upplever sämre hälsa än personer utan funktionsnedsättningar. En av dem som har arbetat med att ändra på det är Lars Kristén, universitetslektor i pedagogik vid Centrum för forskning om välfärd, hälsa och idrott på Högskolan i Halmstad. I många år har han forskat kring barn och ungdomar med funktionsnedsättningar, hur de kan inkluderas i idrott och hälsa och vad den fysiska aktiviteten och socialt stöd betyder för dem.

– Min forskningsplats är både skolan och idrottsrörelsen. Yrkesmässigt har jag främst arbetat med fysiska funktionsnedsättningar, men i forskningen har jag en bred ingång. Den har styrts av var intresse och forskningsmedel har funnits, säger Lars Kristén som också är en av grundarna till SNAFA, Svenskt nätverk för anpassad fysisk aktivitet, som bildades 1997.

Inte bara fysiska effekter av träningen

Fysisk aktivitet påverkar personer med funktionsnedsättning på betydligt fler sätt än rent fysiskt. Lars Kristén betonar att det behövs forskning även kring psykiska, sociala och existentiella effekter. Det kan handla om ökad självkänsla och självförtroende genom att klara av saker i sin vardag, och större välbefinnande genom gemenskapen och att känna sig som en del av samhället.

– På det rent existentiella planet handlar det om att förstå vem man är, se att man har både styrkor och svagheter och lära sig att leva med svagheterna. I arbetet med barn och unga med funktionshinder får man inte fokusera för mycket på hindren utan på möjligheterna. Deras intressen och vilja är inte annorlunda än andra barns, säger Lars Kristén.

Han är från början idrottslärare och utbildades i Tyskland, vilket gav andra möjligheter än i Sverige. Vid den tyska idrottshögskolan fick han välja en specialisering som lärare, och han valde att inrikta sig på området rehabilitering och handikappidrott, det som i dag heter parasport. Handikappidrott försöker han att inte säga längre, ”då tycker de som sysslar med parasport att vi är gammalmodiga …”

Utbildningen innebar att han kunde arbeta inom både skola och barnhabilitering. Under arbets- och forskarlivet har han på olika sätt undersökt hur man kan öppna både idrottsrörelsen och skolidrotten för barn och unga med funktionsnedsättning.

Kunskapsöversikt visar behov av återkoppling

Lars Kristén anlitades som sakkunnig när SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, gjorde en kunskapsöversikt om det som kallas beteendeförändrande tekniker för att öka fysisk aktivitet vid fysisk funktionsnedsättning. Beteendeförändrande tekniker innebär bland annat att sätta tydliga mål, planera hur man ska nå dem och använda olika metoder för att reglera sitt beteende. Kunskapsöversikten omfattar 22 forskningsstudier från fyra länder. De flesta är gjorda i USA, övriga i Nederländerna, Kanada och Australien.

– En sak som vi ser är att delaktighet, att känna att man själv kan påverka saker och ting och inte bara blir tilldelad något, är väldigt betydelsefullt både för att komma i gång och för att fortsätta med fysisk aktivitet, säger Lars Kristén.

Verktyg som mäter den fysiska aktiviteten, som pulshöjning eller förflyttning, kan också vara till hjälp. Det är metoder som redan är vanliga i idrottsvärlden och bland motionärer i allmänhet, men som inte har använts så mycket bland personer med funktionsnedsättning. Kunskapsöversikten pekar också på att återkoppling från en person, till exempel dialog med någon som är ansvarig för träningsprogrammet, kan ha stor betydelse. Det är troligen ännu viktigare för personer med fysisk funktionsnedsättning än för andra.

– De behöver kunna diskutera utfallet med någon. För många människor kan det räcka med någon typ av instrument, ett datorprogram eller så, för att kunna sköta träningen själv. Men den här gruppen kan behöva samtal och uppföljning, dels någon som fungerar som igångsättare, dels positiv förstärkning som betonar hur betydelsefullt det är att de fortsätter, säger Lars Kristén.

Träningsprogram som baserades på en uttalad vetenskaplig teori hade enligt översikten starkare effekt än dem som saknade teori. Att övervaka sin egen träning och få återkoppling från någon annan var positivt – medan övervakning av någon annan utan återkoppling var sämre än att inte ha någon övervakning alls. Det syntes ingen skillnad i effekt om träningen skedde i grupp eller individuellt, inte heller om den som ledde träningen fanns på plats eller hjälpte till över telefon eller dator.

Litet intresse i Sverige för studier

I kunskapsöversikten ingick inte en enda studie från Sverige, eller övriga Skandinavien.

– Personer med funktionsnedsättning glöms ofta bort vid undersökningar kring fysisk aktivitet. Därför har vi inga större studier härifrån att falla tillbaka på, vilket är märkligt. Men nu har regeringen tillsatt en nationell samordnare för ökad fysisk aktivitet i samhället och i direktiven nämns faktiskt barn och unga med funktionsnedsättning. Det tycker jag är väldigt intressant, det är sådana initiativ som kan bana väg för förändring, säger Lars Kristén.

Han bjöd genast in samordnaren Johan Holmsäter till ett symposium som SNAFA arrangerar i höst. I SNAFA ingår i dag drygt 400 idrottslärare och speciallärare, fysioterapeuter, forskare, fritidskonsulenter och andra. Symposier, föreläsningar och konferenser har varit en stor del av organisationens verksamhet ända sedan starten. Arbetet drivs tillsammans med flera svenska lärosäten och aktiviteterna har flyttat runt i landet.

Vid möten i idrottshallar diskuteras och praktiseras olika typer av anpassningar som ska hjälpa funktionsnedsatta att delta i övningar på ett naturligt vis. Det kan handla om att träna i mindre grupper, på mindre yta, men också att hitta sätt för personen med funktionsnedsättning att delta på sina villkor utan att hela undervisningen läggs om.

– Inkludering behöver inte betyda att alla gör allt likadant och tillsammans. Forskning visar att för barn och unga kan ”tillsammans” betyda att man är i samma lokal, även om man gör saker på egen hand eller tillsammans med några kompisar. Det viktiga är att inte placeras i ett annat rum där ingen ser. Barnen känner väl till sina styrkor och brister, det gäller för läraren att skapa situationer där bristerna inte blir lika synliga.

Sparåtgärder påverkar möjligheter till inkludering

Med åren har SNAFA också riktat sig utåt samhället. Organisationen har arbetat tillsammans med bland annat Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Svenska parasportförbundet och företag med koppling till området.

– Om vi jämför Sverige med andra länder är synligheten för människor med funktionsnedsättning bättre här än på många ställen. Samtidigt har vi inte ett särskilt inkluderande perspektiv i många idrottsföreningar och det saknas kunskap inom både skolan och idrottsrörelsen om hur fysisk aktivitet kan anpassas. Jag känner faktiskt att vi har gått bakåt där på senare år. Det har genomförts mycket sparåtgärder och resurserna till specialundervisning har minskat. Vid mitten av 1980-talet när jag började arbeta med detta upplevde många det som enklare att få nya aktiviteter till stånd, säger Lars Kristén.

Därför är han glad för ett nytt bidrag som har gjort det möjligt för honom och kollegor från Högskolan i Halmstad att genomföra ett pilotprojekt på en handfull Halmstadsskolor. Planen är att utveckla en modell för att göra fysisk aktivitet i skolan mer inkluderande och öka delaktigheten för alla barn och ungdomar. Det kan handla om att under teoretiska lektioner växla mellan stillasittande och rörelse, eller att införa promenader på morgonen eller aktiviteter på lunchen.

– De här barnen går i vanliga klasser så alla elever påverkas ju. Men målet är att specifikt se till att eleverna med funktionsnedsättning som normalt är mindre fysiskt aktiva får stöd som de kanske inte hade fått annars, säger Lars Kristén.

Text: LISA KIRSEBOM
Bild: DAN BERGMARK, MAGNUS KARLSSON

Fotnot. Detta är en del i en artikelserie om handikappvetenskap på Högskolan i Halmstad.