Skönlitteraturen hjälper yrkesarbetande med den inre kompassen

Bara för att vi är empatiska varelser innebär inte det att vi automatiskt är bra på att förmedla empati.

– Anna Fåhraeus

”Över 50 procent av de sjukskrivna inom vården blir sjukskrivna på grund av psykisk utmattning. De flesta som börjar arbeta inom vården drömmer om att hjälpa människor, men jobbet leder ofta till att man får skuldkänslor och i förlängningen utvecklas man till en känslolös robot. Detta går i forskningssammanhang och i den offentliga debatten under olika termer som empatistress, empatitrötthet och patienttrötthet.”

Så inleddes den ”pitch” som hölls av Anna Fåhraus, universitetslektor i engelska, och Jörgen Öijervall, universitetsadjunkt i omvårdnad, båda från Högskolan i Halmstad, i oktober. Pitchen gick bra och ledde till att forskarna fick Vinnova-finansiering, via Chalmers Innovation, för att utvärdera och driva sin forskning om romaner och empatitrötthet vidare. Projektet heter “Skönlitteratur som empatilabb: Att motverka etisk stress och öka social hållbarhet för yrkespraktik”. Yrkesgrupper i fokus inom projektet är sjuksköterskor och bibliotekarier.

En enkät kommer att besvaras av cirka 500 sjuksköterskor, därefter kommer samtal kopplade till läsning hållas med flera, små grupper.

Utbredning och läsvanor

Erfarenheten, och även andra forskningsstudier som har gjorts, visar att empatitrötthet inom vården är verklighet:

– Alla som vi möter inom vården diskuterar empatitrötthet som ett problem, men vi har inga siffror på detta specifikt för Halland. Vi vill undersöka hus pass utbredd empatitröttheten är bland sjuksköterskor i vårt län, och även hur deras läsvanor ser ut, säger Anna Fåhraeus.

Sedan tidigare är det vetenskapligt belagt att läsning av skönlitteratur främjar empatin hos läsaren både på kort och lång sikt. Anna Fåhraeus har sedan 2015 forskat om att motverka empatitrötthet hos bland andra sjuksköterskestudenter, inom projektet ”Skönlitteratur, empati och yrkesutbildning”. Samtalsmodellen som hon har utvecklat i det projektet har visat sig fungera väl, då studenterna som läste och diskuterade litteratur vidgade sina perspektiv och utvecklade sin självkännedom. De färdigheterna är också nyckeln till att inte tappa den empatiska förmågan.

– Vi människor har stort behov av feedback, det ligger ett värde i det, säger Anna Fåhraeus.

Övning ger färdighet

Forskarna i Empatilabbet utgår från att empati är något genetiskt hos människan.

– Men alla måste vi färdighetsträna. Bara för att vi är empatiska varelser innebär inte det att vi automatiskt är bra på att förmedla empati. En viktig komponent för att empatin ska utvecklas i oss är att sätta sig in i någon annans perspektiv, att tillåta sig att känna det som någon annan upplever. Inte för att vi har känt exakt likadant i en likadan situation, utan för att vi kan dra paralleller eller se analogier till det som vi själva har upplevt.

Människor behöver få möjlighet att prata igenom svåra värderingskrockar, existentiella frågor, personlighetstyper och olika motivationer till varför vi gör si eller så. Inom vården blir det som forskarna har som utgångspunkt också påtagligt: Samhället blir alltmer komplext, den offentliga miljön och det offentliga samtalet allt tuffare – och så även arbetsmiljön. Forskning visar att den som är empatitrött har kortare stubin, och löper större risk att bli sjukskriven. Men det går också att se det från ett annat perspektiv: patienter som upplever att de möts av empati hos vårdpersonal tillfrisknar fortare, vilket på sikt leder till kortare vårdköer.

Inte verkligt, men starkt

Behovet av att prata om mer eller mindre svåra upplevelser är därför stort. Men att prata om verkligheten kan också skapa för mycket känslor, och verkligheten inom vårdvardagen kan dessutom vara sekretessbelagd. Därtill kan verkligheten skapa hinder för samtalet eftersom det kan leda till skuldkänslor.

– I skönlitteraturen går du som läsare in som observatör i ett socialt sammanhang. Det är inte verkligt, men det skapar tillräckligt mycket känslor för att du ska kunna ha en verklighetsbaserad diskussion.

På biblioteken möts många

Bibliotekarier, som är den andra yrkesgruppen som studeras inom projektet, möter och konfronteras även de till vardags med samhällets komplexitet. Biblioteken är en social knutpunkt, där kommer många beteenden, ideologier och kulturer till uttryck. Ibland uppstår krockar.

– Biblioteken ska vara till för alla, och bibliotekarierna ska verka för demokratiska värden. Men hur uttrycks demokrati i praktiken samtidigt som biblioteken har en strävan efter att tillhandahålla allt som besökaren efterfrågar? Exempel är förfrågningar om att använda bibliotekens lokaler för att prata om att kvinnor inte ska yrkesarbeta, som politiska partiplattformför att plädera mot invandring, ökad efterfrågan på Hitlers bok Mein Kampf eller böcker i genren ”jorden är platt”? Detta är problematiskt när biblioteken är en viktig mötesplats bland annat för nyanlända, flyktingar och många invandrargrupper, funderar Anna Fåhraeus.

"I skönlitteraturen går du som läsare in som observatör i ett socialt sammanhang. Det är inte verkligt, men det skapar tillräckligt mycket känslor för att du ska kunna ha en verklighetsbaserad diskussion."

Utveckla strategier

Värderingskrockar kommer att uppstå i serviceyrken och i många tjänsteyrken. Det går inte att förutse och förbereda sig för alla olika spänningar som kan uppstå.

– Men människor kan få hjälp att få självinsikt och erfarenhet av att diskutera olika perspektiv, att utveckla egna strategier för att hantera värderingskonflikter och sina reaktioner på konflikterna. Skönlitteraturen är ett verktyg för att ta upp olika frågor.
Och det måste inte vara ”god” litteratur utan det handlar om att läsa varierad litteratur med olika perspektiv, påpekar Anna Fåhraeus.

I sagovärlden säger man att trollen spricker i solljuset, och när svårigheter lyfts fram och diskuteras kan de också i viss mån försvinna.

– Om man talar om komplexiteten i ett problem kan man tror att folk ska tappa modet. Men det är tvärtom, att prata om det komplexa, att problem sällan är nya eller olösliga, gör att människor får kraft i stället för att bli handlingsförlamade, säger Anna Fåhraeus.

Text: KRISTINA RÖRSTRÖM
Foto: IDA FRIDVALL