Barn vet själva hur barn på sjukhus vill ha det

Det gäller att ha förståelse för barns perspektiv. Även om man som vuxen försöker sätta sig in i barnens situation, kan de ha ett annat fokus.

 

Carina Sjöberg

Det är vuxnas ansvar att vården tar hänsyn till barns kompetens och önskemål, och att barnen blir behandlade med respekt. Det slår Barnkonventionen fast, och den är sedan årsskiftet en del av svensk lagstiftning.

– Är barnet mer involverat, känner kontroll och vet vad som ska hända, stärks också barnets egna resurser och förutsättningarna förbättras för att gå igenom operationen eller behandlingen. Ökad involvering kan innebära att negativa upplevelser som att vara orolig och drömma mardrömmar efteråt kan minska, säger Carina Sjöberg, som nyligen försvarade sin avhandling Barncentrerat förhållningssätt i perioperativ vård i ämnet Hälsa och livsstil inriktning omvårdnad vid Högskolan i Halmstad.

Barnets perspektiv hela vägen

Perioperativ omvårdnad handlar om omvårdnad av patienten i samband med operation, undersökning eller behandling. I dessa vårdförlopp arbetar hälso- och sjukvårdspersonal i olika yrkeskategorier och med skilda kompetenser kring barnet. Det startar vid barnets första kontakt med hälso- och sjukvården och slutar när barnet inte längre har någon kontakt med vården.

För barn och föräldrar handlar barncentrerad vård om den information som de får, om samspelet med personalen och om sjukhusmiljön. Carina Sjöberg menar att möjligheten att vara delaktig behöver förbättras baserat på vad olika barn föredrar:

– Det skiljer sig åt hur mycket barn vill och behöver veta. Personalen som ska stödja barnen behöver ha förståelse för att barn är unika och uppfattar saker baserat på sina egna erfarenheter.

Fantasier kan också spela in. Hur går egentligen en operation till? Kan man få ett foto efteråt som visar hur det såg ut? undrade någon.

– Det gäller att ha förståelse för barns perspektiv. Även om man som vuxen försöker sätta sig in i barnens situation, kan de ha ett annat fokus.

Vill veta, vad händer sen?

Rätt information vid rätt tillfälle är väsentligt. I det ingår att föräldrarna behöver förberedas för att kunna vara delaktiga i vården. Vad gäller i dag? Kanske inte det som föräldrarna minns från sina egna sjukhusbesök som små.

– Många barn berättar att de inte har fått någon information om vad som händer efter operationen på uppvakningsavdelningen. Sådant behöver de få individuell information om redan när det bestäms att det ska bli en operation! Då kan barnet vara trygg och känna sig delaktig och ges möjlighet till viss kontroll över det som händer.

Direkta samtal med läkaren är viktiga.

– Rutinen är att den opererande läkaren pratar med föräldrarna, man ”får undan” det samtalet när barnet fortfarande sover efter en operation, men det är inte samma sak. ”Doktorn ska prata med mig”, säger barnen som genomgått dagkirurgi i mina studier.

Tiden är avgörande

Tidens betydelse går inte nog att betona. Sjukhus är en påfrestande miljö för barn.

– Väntan upplevs som oerhört negativ för barn. Även om du har varit lugn och glad från början, kan väntan inför operationen göra att du blir ledsen och känner dig övergiven och känner att du inte har kontroll.

Doktorn ska prata med mig”, säger barnen som genomgått dagkirurgi i mina studier.

Drar det ut på tiden, är det oerhört viktigt att ha något att förströ sig med. För de svårt sjuka barnen kan barnanpassade miljöer med bra distraktionsmöjligheter och att minimera väntetid i samband med påfrestande behandlingar bidra till en individuell stödjande vård.

– För barn med leukemi kan transporttiden till operationsavdelningen för behandling vara jobbig. Hälso-och sjukvårdspersonalens upplevelse är att de tycker att de ser på vissa barn att det blir jobbigt när samtalet kommer att ”det är dags att åka”, säger Carina Sjöberg och påpekar att en stödjande vård kan erbjudas om behandlingen i stället kan utföras på den mer familjära barnavdelningen.

Organisera för kontinuitet

Organisationen i vården påverkar också. I ett barncentrerat förhållningssätt spelar exempelvis rutiner, förberedelser, information och miljö in. Att få känna igen sig kan vara en organisatorisk fråga, att få stanna kvar på barnavdelningen för en behandling och att träffa samma personal fler gånger i stället för nya personer och nya rum.

– All kontinuitet som går att uppnå är bra, konstaterar Carina Sjöberg.

Relationer behövs för delaktighet, och relationer tar också tid. Det är viktigt att vårdpersonalen runt barnet ligger steget före.

– Man behöver få lite lugn och ro. Personalen behöver ha allt praktiskt och medicinskt på plats när man möter barnet, så att man kan fokusera på mötet och inte på att ta fram utrustning eller ringa efter läkaren. Ofta har man inte så lång stund på sig att skapa kontakt.

Små förändringar kan ge stor effekt

Att ge lite mer tid initialt och ha förberett sig väl, kan spara tid och göra upplevelsen bättre i slutänden. Att justera ganska små rutiner kan ge stora effekter. Ett barn som är väldigt rädd för nålar kan, om det inte möter några medicinska hinder, kanske hellre sövas genom en inhalation och andas i en mask. Samtidigt är ärlighet viktigt – barnet ska få veta att nålen, infarten, sätts när barnet har somnat.

– Operationer är ett komplext sammanhang med många intressenter och tuff planering. Min uppfattning är att om du kan jobba mer barncentrerat får du ett bättre flöde, om barnet har en uppfattning av vad som ska hända kan saker ske smidigare. Flera barn säger att de inte vet vad som ska hända på uppvakningsavdelningen efter operationen av mandlarna. De sa att ”ingen berättade om de tre proven man ska göra”: innan du åker hem ska du kunna kissa, stå på benen och äta. ”Det hade varit bra att veta”, sade barnen. När de har vaknat vill de åka hem direkt. Vet de från början vad som gäller när de vaknar, har de en viss drivkraft att fixa de där proven.

Text: KRISTINA RÖRSTRÖM
Bild: ISTOCK och MAGNUS KARLSSON

Fotnot: Forskningen har finansierats av, förutom Högskolan i Halmstad, Region Halland, Hallands Sjukhus Halmstad, Barncancerfonden, Södra sjukvårdsregionen och Riksföreningen för anestesi och intensivvård.