Forskarporträtt: ”Vi är vana vid att bli styrda utifrån ålder”

Vi tänker fortfarande på äldre i termer av dragspel, bingo, samt att de skulle vara uppvuxna under väldigt svåra förhållanden i början av nittonhundratalet. Det finns några få av dem kvar, men de flesta äldre idag är väldigt aktiva och har ganska bra med pengar.

Janicke Andersson, docent i sociologi

Som docent i sociologi ägnar sig Janicke Andersson åt att studera ålder i samhällsbygget – hur saker och ting styrs utifrån ålder och den diskriminering som ofta följer med det.

Hon och hennes forskarkollegor Gabriella Nilsson, Lisa Ekstam och Anna Axmon, alla tre från Lunds universitet, frågade nyligen sjuttioplussare hur Folkhälsomyndighetens rekommendationer under coronapandemin lett till förändrade familjerelationer. De fick bland annat följande svar:

”Jag blev gammal över en natt. En morgon messade min svärdotter till mig att nu skulle de handla åt mig och barnbarna fick jag inte träffa, ingen i familjen. Jag grät hejdlöst!!!!"

Det belyser hur coronakarusellen gav upphov till ett klockrent utslag av ålderism, alltså diskriminering utifrån ålder. Att organisera och administrera samhället baserat på ålder leder oundvikligen till ålderism. Det är centralt i Janicke Anderssons forskning.

(Svaret ovan är hämtat ur kapitlet Mina barn tycker att jag ska vara försiktig, i antologin Perspektiv på ålderism (2021). Samma studie resulterade också i den vetenskapliga artikeln Old Overnight: Experiences of Age-Based Recommendations in Response to the COVID-19 Pandemic in Sweden (2020)).

Användningen av åldersgränser ifrågasätts sällan

Trots att coronarekommendationerna för de över 70 år endast var just rekommendationer blev de på grund av en social press snudd på tvingande, något man förutsattes följa – och gjorde man inte det fick man utstå kritik från omgivningen. Folkhälsomyndigheten hade till en början kommunicerat rekommendationerna som en uppmaning till andra, alltså icke-äldre, att råda, stödja och hjälpa gruppen sjuttio plus att följa rekommendationerna. Vi skulle alla bidra till att skydda våra äldre. Där och då lutade man sig alltså från myndighetshåll mot en åldersgräns.

Janicke Andersson tycker att åldersgränser är en inte helt okomplicerad del av vårt samhälles struktur:

– Åldersgränser utgör inte värdeneutrala och oproblematiska gränser, de gör något med människors självuppfattning, tolkningen av det liv de levt och deras förhoppningar om framtiden. I Sverige används dock åldersgränser tämligen obesvärat för att strukturera möjligheter och ansvar i samhället. Det är allmänt accepterat att organisera samhället och dess invånare utifrån olika åldersgränser och åldersindelningar, som myndighetsålder, skolålder och pensionsålder. Det är ovanligt att användandet av ålder som avgränsning, eller själva åldersgränserna, ifrågasätts.

Välvillig ålderism – när välmening blir diskriminering

Vårt samhälle är präglat av så kallad välvillig ålderism – det vill säga välmenande som leder till åldersdiskriminering. Åldersgränser används utan att man reflekterar över relevansen av det och vilka konsekvenser det ger. Alternativet vore att i stället ta hänsyn till individuella förutsättningar, men det skulle kräva en stor arbetsinsats.

– Ska man utgå från hälsa så ska någon i så fall först bedöma vem som är hälsosam, vilket vore komplicerat och tidskrävande. Dessutom, vem ska bedöma min hälsa, någon professionell eller jag själv? Vi är vana vid att bli styrda utifrån ålder. Det kan vara därför sådana här saker inte blir så uppmärksammade, vi kanske inte tänker på att ålderism faktiskt är närvarande inom väldigt många områden i vår vardag.

I studien om coronarekommendationerna framkom att många av de äldre upplevde en ökad omsorg från barn och barnbarn. Men de kände också att deras identitet sattes på prov när de plötsligt inte kunde vara lika handlingskraftiga som innan – de fick hjälp med matinköp och digital teknik för att hålla kontakten. Janicke Andersson och hennes kollegor betraktar den ökade omsorgen dels som ett uttryck för en rollförskjutning, där barn och barnbarn tog ansvar för de äldres välmående, dels som ett tecken på att barnen kände att de behövde kontrollera att deras föräldrar höll sig till rekommendationerna. Över en natt såg hela samhället alla över 70 år på ett nytt sätt.

En politiskt laddad fråga som undviks

Janicke Andersson säger att det finns delar av samhället som verkar vara motiverade men som kanske inte är så genomtänkta, och att det därför kan vara svårt att få syn på åldersdiskriminering.

– Det är inte många som märker, eller reflekterar över, den åldersdiskriminering som är inbyggd i olika saker. Som pensionsgränsen till exempel, den tillhör en av de myndighetsgränser som är en kvarleva från ett annat samhälle och som egentligen inte utvecklats så mycket över tid. Levnadslängd och levnadsvanor har förändrats, och utifrån det skulle det kanske vara relevant att ändra gränserna.

Men det är politiskt laddade frågor som politiker inte gärna vill ta i, än mindre försöka förändra. Ålder upplevs ofta som något obekvämt; man är rädd att fatta fel beslut, det skulle kosta pengar att åtgärda.

Är 70 verkligen det nya 50?

Dagens sjuttioåringar är friskare, har mer sex, är mer aktiva, samt har bättre ekonomi, än äldre tiders sjuttioåringar. Resultat från H70-undersökningen från Göteborgs universitet, där man följt sjuttioåringar i många decennier, visar att dagens sjuttioåringar i många avseenden är som 1970-talets femtioåringar. Forskarna menar att de därför kommer att ha mer attityd och ställa högre krav på sin omgivning, än tidigare generationers äldre.

– Att 70 är det nya 50 är å ena sidan en populistisk slogan, som slår igenom bra, men å andra sidan finns det också substans i det påståendet – det har faktiskt skett en förändring.

En sådan förändring har vi svårt att hänga med i; det finns en strukturell eftersläpning i hur samhället ser på och behandlar äldre.

– Vi släpar efter runt tjugo år och därför tänker vi fortfarande på äldre i termer av dragspel och bingo, samt att de skulle vara uppvuxna under väldigt svåra förhållanden i början av nittonhundratalet. Det finns några få av dem kvar, men de flesta äldre idag är snarare uppvuxna under 68-rörelsen, och ofta är de väldigt aktiva och har ganska bra med pengar. Fyrtiotalisterna är en väldigt exklusiv population som det ser ut just nu.

Makt, styrning och ålder – alla berörs men få tänker på det

Att Janicke Andersson är en socialt engagerad forskare är tydligt. Hon tycker att frågan om ålderism och dess konsekvenser inte är tillräckligt uppmärksammad, att det ligger i såväl forskningens som i det övriga samhällets intresse att ha på sig ålderism-glasögon i olika sammanhang. Är det inte egentligen lite konstigt att vi inte pratar mer om det?

– Jo, det är det – att vi inte upprörs mer över de orättvisor som finns inbyggda i detta. Jag tror att det saknas medvetenhet och att man tänker att det rör någon annan än mig. Man tänker nog att saker hinner bli bättre tills jag blir äldre. Men man måste ju börja göra något också.

Ända sedan starten av sitt forskarliv har hon intresserat sig för hur vi människor styr oss själva, och hur samhället organiseras utifrån styrningsprinciper.

– Mitt fokus har hela tiden legat väldigt mycket på makt och styrningsprinciper, jag har inte studerat åldrande i sig, eller en viss ålder, utan snarare hur det förstås och används. Hur man organiserar, administrerar och styr samhället utifrån ålder. Det ultimata vi styr, administrerar och försöker ta makt över är längden på vårt liv. Det handlade min avhandling om, och jag har fortsatt att forska om ålder och åldrande, det är otroligt intressant.

I sin avhandling från 2007, inom Tema äldre och åldrande vid Linköpings universitet, riktade hon in sig på vilka råd för evig ungdom och evigt liv som gavs i handböcker från och med 1700-talet till och med 1930-talet – och råden står sig i princip än idag. Det handlar om att äta och dricka måttligt, leva naturligt, sova ordentligt, motionera, leva lantliv och andas frisk luft.

Den gyllene medelåldern

Mycket av Janicke Anderssons forskning har handlat om äldre (65+). Fokus har legat på bemötande, individer emellan och i relation till någon form av uppfattning om den äldre människan. Så hur bemöter och behandlar man folk olika utifrån ålder?

Man hör folk prata om äldre som 'söta' – det är förminskande mot någon som har levt ett långt liv och arbetat hårt; äldre är lika diversifierade som resten av samhället. Och så finns det ju äldre som gjort hemskheter och kanske inte är ett dugg söta.

– Det kan till exempel vara att jag tycker att du ser gammal ut så jag pratar med dig utifrån att du är lite mindre förstående – så gör man även med små barn. Det är något jag gör mot dig som individ, en form av diskriminering. Eller när folk pratar om äldre som ”söta” – det är förminskande mot någon som har levt ett långt liv och arbetat hårt; äldre är lika diversifierade som resten av samhället. Och så finns det ju äldre som gjort hemskheter och kanske inte är ett dugg söta. Att då kalla dem för söta är att blunda för komplexiteten i vilka de är.

Man skulle kunna säga att åldersgränser har blivit något av en stomme i hennes forskningsarbete. En intressant åldersgräns, som handlar om ålder kopplat till kön, är den på krogen – 21 för tjejer och 23 för killar. Det har blivit ifrågasatt och varit uppe i domstol för bedömning, med resultatet att man inte kan göra något åt det eftersom det är upp till respektive näringsidkare att bestämma hur deras lokal ska användas.

– Men tänk om man i stället skulle skriva ”svenskar 21 år och danskar 23 år”, Det blir olika former av diskriminering, och det finns inneboende problem med att använda ålder på det här sättet.

Det finns alltid en normat, det vill säga det som uppfattas som det normala eller den som man kan identifiera som normal, och det är hos den gruppen som makten för det mesta ligger. När det gäller kön så är det mannen och när det gäller ålder så är det medelåldern.

– Men det betyder inte att det alltid är så, till exempel kan ju även en yngre person utöva åldersdiskriminering mot någon som är medelålders.

”Jag har nog en helt annan blick på en reklambroschyr för seniorresor än andra”

Det egna åldrandet tar Janicke Andersson med ro.

– Att bli äldre handlar, liksom övriga livet, om både och – det finns saker som försämras men det finns också saker som blir bättre. Det är synd om man har ett alltför endimensionellt perspektiv på livet och livsloppet. Men jag är precis som alla andra, även om man forskar om något och har en massa fakta och kunskaper, så kan man vara lite korkad privat – för visst har jag köpt någon antiaging-kräm, fast jag vet att det inte fungerar. Men jag har inga problem med att bli äldre, jag tycker att det är ganska skönt.

– När man går till jobbet tar man på sig ett extra par glasögon, men det är klart att jag också har med mig det här synsättet överallt – till exempel har jag nog en helt annan blick på en reklambroschyr för seniorresor än vad någon annan skulle ha. Det är svårt att släppa det helt för det är intressant och roligt. Jag har alltid en extra kritisk vän på axeln, kanske framför allt i relation till sådant som påstår att vi ska leva längre.

På frågan om hon har något framtida drömprojekt blir svaret att hon skulle vilja fortsätta gräva i det hon påbörjade i och med sin avhandling – alltså vilka råd som historiskt getts för att motverka åldrande och död.

– Jag vill gå längre bakåt, jag kom ju bara till 1700-talet, och jag skulle i så fall gärna ta hjälp av forskare från andra länder. Det finns så mycket i de där böckerna; de rymmer en hel del gällande hur vi ser på hur det är att vara människa, vår plats på jorden, och vad vi tror att vi kan styra över och inte styra över.

Text: KARIN BERGSTRAND
Foto: Pexels.com
Foto (Janicke Andersson): MAGNUS KARLSSON