Fel att kalla försämringar på arbetsmarknaden oundvikliga
En uppluckrad arbetsmarknad och försämrade villkor för arbetstagare förklaras ofta antingen som politiskt drivna i Sverige, eller som globalt influerat och därför helt oundvikligt. Ny forskning från Högskolan i Halmstad visar att andra vägar än avreglering hade varit möjliga för Sverige.
Under några årtionden har Sverige gått från en statlig välfärdsmodell med större makt hos löntagarna till en mer nyliberal inriktning. Där har löntagarnas makt minskat och offentliga medel för välfärd har minskat och ojämlikheten ökat, konstaterar Johan Alfonsson, biträdande universitetslektor i digitalisering och social förändring vid Högskolan i Halmstad.
– På arbetsmarknaden syns skiftet i att antalet tillfälligt anställda har ökat och att deras villkor försämrats, villkoren för fast anställda har också försvagats, arbetslösheten är hög och andelen anslutna till fackföreningar har minskat, samtidigt har a-kassan urholkats, säger han och fortsätter:
– De här förändringarna kan ses som uttryck för förlorad makt, men också som uttryck för ökad makt hos andra. En generös a-kassa gör att det blir lättare för anställda och arbetslösa som söker anställning att ställa högre krav. Det finns också en korrelation mellan generösare a-kassa och högre lönenivå, så även lönetagare gynnas av en bättre a-kassa.
Idéer och materiella argument
Ofta brukar förändringen förklaras av två övergripande faktorer. Den ena handlar om idémässiga strömningar i Sverige. Den andra förklaringen rör förändringar i den globala ekonomin och handlar mer om det materiella. Johan Alfonsson har undersökt giltigheten i de här argumenten och menar att förklaringen varken är idémässig eller materiell:
– För att förstå vad som skett i Sverige måste vi beakta hur de båda faktorerna ömsesidigt påverkat varandra. Slutsatsen blir att förändringen behövde ske men att utvecklingen inte hade behövt gå den mer nyliberala vägen som underminerade makten för löntagarna. Den hade kunnat ta en annan riktning, säger Johan Alfonsson.
– Visst fanns det problem i ekonomin som behövde lösas, men dessa hade kunnat lösas på ett annat sätt.
Johan Alfonsson, biträdande universitetslektor i digitalisering och social förändring vid Högskolan i Halmstad.
Genom att analysera riksdagspropositioner och policydokument och relaterat dessa till ekonomiska makroförändringar har Johan Alfonsson kunnat undersöka bakgrunden till löntagarnas förändrade maktresurser under 1990- och fram till 2020-talet.
– Även om det har varit väldigt skilda förändringar som skett under flera årtionden är motiveringarna till förändring desamma. Återkommande handlar det om att öka tillväxten och kapitalrörligheten, och om att modernisera ekonomin och arbetsmarknaden.
Skydda kontra luckra upp
Modernisering, flexibilitet, rörlighet och tillväxt är ledord, vilket skiljer sig mot tidigare skeden, menar Johan Alfonsson.
– Lagen om anställningsskydd kom till under en orolig tid på 1970-talet. Då riktades politiken mot att skydda de anställda med lagförändringen. Under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var lösningen på problemen tvärtom att luckra upp anställningsskyddet, säger Johan Alfonsson.
– Politikerna menade att om man gör det gynnsamt för företagen kommer fler att anställas och få högre löner. Att man valde den specifika vägen hade att göra med övergripande politiska strömningar och påverkades inte av regeringens politiska färg.
Johan Alfonsson menar att under perioden framträder en föreställning i propositionerna som föregick förändringarna att politiken inte kunde påverka skeendet.
– I materialet jag analyserat framträder en föreställning som gör gällande att avreglering var nödvändigt, världen förändrades och Sverige behövde följa med. Men det är en idé som handlar om att det var oundvikligt, som om att Sverige inte kunde eller kan påverka sin egen utveckling.
Text: KRISTINA RÖRSTRÖM
Bild: AXEL KRONHOLM, ISTOCK (toppillustration)
Mer information
Läs hela artikeln i Nordisk välfärdsforskning / Nordic Welfare Research:
