”Högskolan i Halmstad ska vara en juvel”
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I år fyller Högskolan i Halmstad 40 år! Och det var just i dag, den 1 juli 1983, som vi fick status som självständigt lärosäte.
Ska Högskolan i Halmstad bli universitet nu? Det är en fråga som jag får ibland och jag svarar alltid att det är tveksamt om det är ett realistiskt eller önskvärt mål. Det är inte så att jag tvivlar på att vi är skickliga nog för bära titeln universitet, utan min tveksamhet bottnar i att det är många saker som ska samverka för att tilldelas den statusen och det är få av dem som vi kan påverka. I stället anser jag att vi ska sätta våra mål så att vi med eget arbete kan nå dem.
Thorsteinn Rögnvaldsson är professor i datavetenskap och vicerektor med ansvar för forskning och forskarutbildning. Bild: DAN BERGMARK
”Vårt mål är att rejält öka vår forskning till år 2020, en ny gyllene period, för att ta nästa steg i Högskolans utveckling. Vi är väl rustade för att klara det.” Så skrev jag för tio år sedan, när jag reflekterade över Högskolans forskningsutveckling i samband med Högskolans 30-årsjubileum. Och vi lyckades med det: från 2012 till 2022 i stort sett fördubblades vårt direkta anslag för forskning och våra totala forskningsintäkter gick från 112 miljoner kronor till 204 miljoner. Sett till våra dokumenterade prestationer har Högskolan i Halmstads forskning verkligen utvecklats oerhört väl de senaste 15 åren. I Vetenskapsrådets årliga sammanställningar till Utbildningsdepartementet tillhör Halmstad i dag de högskolor som presterar allra bäst. Det är en enorm skillnad från tiden före 2007. Sydsvenska handelskammaren placerade Högskolan i Halmstad i botten i en rapport 2006 över de sydsvenska universiteten och högskolorna, och kommenterade att ”Forskningsproduktiviteten i form av publicerade artiklar är det lite si och så med”. År 2007 startade vi en förändringsresa genom att börja fördela anslagsmedel för forskning baserat på prestationer i forskningen och inte baserat på historia eller på hur många disputerade det fanns.
För den som följer den svenska politiska diskussionen kring högre utbildning är det väl känt att det i dag saknas politiskt intresse för att ge fler lärosäten universitetsstatus. Det flaggas med begrepp som excellens och elit, färre snarare än fler. Detta är ingen ny diskussion. Alla generationer verkar ha haft förespråkare som framhöll att högre utbildning och forskning är något som ska tillfalla en mindre elit. Redan år 1946 skrev professor Tilander vid Stockholms högskola att man måste göra något åt den ”ohejdade tillströmningen” av studenter till universiteten, studenter som till stor del var ”olämpliga för högre studier”. Sjuttio år senare, år 2016, skrev professor Danielsson vid Uppsala universitet att man borde halvera antalet studenter i Lund och Uppsala, så att utbildningarna kunde hålla ”högsta internationella standard”. Utbildning av breda studentgrupper borde ligga på högskolorna där det inte behövs någon forskning eftersom för den stora majoriteten av studenter är forskningsanknytning ”väsentligen onödig”.
Högskolan i Halmstad uppfyller villkoren för att vara medlem i European University Association. Det gör vi sedan 2010 när vi fick tillstånd att ge examen på forskarnivå. År 2009 skrev man i LUM (Lunds universitets magasin) att det var anmärkningsvärt att man ”opåkallat” kunde utfärda en examen från Halmstad University och jämförde det med bluffuniversitet. År 2021 kom Universitetskanslersämbetet (UKÄ) med en rapport om vilka kriterier som ett lärosäte ska uppfylla för att få kalla sig universitet. I rapporten konstateras att det handlar om att framgångsrikt bedriva egen forskarutbildning, ha hög kvalitet i utbildning, forskning och samverkan samt god koppling mellan forskning och utbildning. UKÄ konstaterar dock också i sin rapport att universitetsstatus är förknippat med ökade resurser för forskning, vilket är ett politiskt beslut och att det inte går att knyta mer precisa kvalitetskriterier till det beslutet. Vad jag har förstått från samtal med ”dem som var med” har högskolor som har erhållit universitetsstatus gjort så för att det har funnits mycket starka förespråkare utanför högskolan som på nationell nivå har tryckt på. Här är jag osäker på om Högskolan i Halmstad har tillräckligt starka supportrar.
Det är i backspegeln tydligt att förändringsresan som Högskolan i Halmstad inledde år 2007 har gett en starkt positiv effekt och de högskolor som i dag presterar i topp enligt Vetenskapsrådets sammanställningar har alla prestationsbaserade system för intern fördelning av forskningsanslag. Studerar man Högskolan i Halmstads prestationer över tid är tre saker tydligt positivt korrelerade med stark forskning: personalens kompetensnivå (andelen disputerade), förmågan att erhålla konkurrensutsatta forskningsmedel och att publicera i vetenskapliga kanaler av hög kvalitet.
Att ha lyckats så väl under de senaste 15 åren reser utmaningen hur vi ska fortsätta att utvecklas starkt framöver. Behöver något förändras? Högskolans strategiprocess under åren 2019–2021 avsåg att utforska detta och där stod tre svagheter ut i de externa panelernas kommentarer: (1) avsaknad av vision i forskningsmiljöerna, (2) forskningsmiljöerna var inte tydliga i hur de bidrog till Högskolans två fokusområden och (3) kopplingen mellan forskning och utbildning var svag i nästan alla miljöer. Det ledde till rektors beslut att inrätta strategiska forskningsprogram – nya grupperingar för en fortsatt stark utveckling.
Satsningen på forskningsprogrammen är en utmanande forskningssatsning dit vi riktar strategiska resurser i större omfattning än någonsin tidigare. Hittills har fem forskningsprogram passerat kvalitetsgranskning och rekommenderats till rektor att inrättas och finansieras. Det planerade forskningsanslaget till dessa fem forskningsprogram är lika stort per år som till den KK-miljö som vi nyligen har avslutat och den utgjorde 80 procent av Högskolans forskning under perioden. Förväntningen är att andelen externfinansiering till forskningsprogrammen blir lika stor som till KK-miljön och att Högskolan kommer att utvecklas minst lika starkt framöver som under den tioåriga KK-miljöperioden. Det är en mycket ambitiös satsning och precis som med KK-miljön måste vi följa utvecklingen och resurserna noga.
Med forskningsprogrammen har vi resurser att nå ambitiösa mål på egen kraft. Vi ska fortsätta att vara i topp bland högskolorna i Vetenskapsrådets årliga statistik. För att vara där krävs hög kompetensnivå bland personalen, hög externfinansieringsgrad för forskning och goda publiceringsstrategier. Vi ska fortsätta att bygga vår nationella profil. Det uppnås genom att forskningsprogrammen stärker fokusområdena och arbetar med hög andel samverkan med externa parter utanför det akademiska systemet. Högskolan i Halmstad ska vara en juvel i det svenska universitets- och högskolelandskapet. Vi ska vara en profilerad högskola som förenar hög andel rekrytering av studenter från icke-akademiska hem med medarbetare med hög vetenskaplig kompetens, forskning av internationellt hög kvalitet och en mycket god koppling mellan forskning och utbildning.
THORSTEINN RÖGNVALDSSON
Fotnot. Högskolan var en så kallad KK-miljö under åren 2012–2021, utsedd av Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, KK-stiftelsen. Avsikten var att bygga en stark och mångvetenskaplig profilering för Högskolan i Halmstad.